Det börjar med ett självmord och slutar med en rafflande kidnapparjakt. Och däremellan en touch av utredningen om Palmemordet 1986. Men ingenting är faktiskt vad det ser ut att vara i Ulf Brobergs senaste polisroman Den tredje mannen, utgiven nu i september på Arx förlag.
Ett rutinärende. Så klassas självmordet i en bil i Östhammarstrakten. Ett kuvert i vindrutan på bilen, adresserat till en polis i Palmeutredningen, förändrar förstås saken. Poliserna Kenneth Kihlman och Lisa Norén vid Uppsalapolisen öppnar kuvertet. Därmed startar de också en underlig resa bland våld, gamla "nassar" och inte minst förvecklingar och villospår.
Mest tilltalande för mig vad gäller den här deckaren är att verklighet och fiktion blandas. Mordet på Olof Palme har ju inträffat, men det har hittills inte blivit någon klarhet i vem som verkligen mördade statsministern. Den Stora Organisationen, som Ulf Broberg skriver om, existerar och har varit med om ett antal skandaler, fiffel och båg – OM det nu är den frivilligorganisation jag tänker på. Akademiska sjukhuset tycks inte ha några problem med att använda dess volontärer, varken i den här boken eller i verkliga livet. Som grädde på moset tittar även Uppsalakändisar som polisen Christer Nordström och fotografen Rolf Hamilton fram.
Mycket bra och trovärdig är skildringen av polisens arbete. Det känns som om författaren har varit polis i sitt förra arbetsliv. I själva verket har Ulf Broberg varit radiojournalist både lokalt vid Radio Uppland och vid SR i Stockholm.
Tyvärr åker det samlade omdömet ner ett snäpp på grund av de många korrektur-/stav-/slarvfelen. Namnet på vår lokaltidning stavas fel på ett ställe liksom ordet "villrådiga". Och den där Seved... vilket år är han född, egentligen – 1920, som hans fru säger på sidan 146, eller 1927, som det står på sidan 134? Småsaker, kanske, men irriterande fel som borde ha undvikits.
Det här är en spännande bok, även om jag har svårt för det ibland i mitt tycke alltför talspråkiga skriftspråket. En del meningar hade vunnit på att kortas av och delas upp, något som skulle gett berättelsen lite mer skjuts. Vidare får jag lite Läckbergfeeling av allt fikande och ätande, men även GW Perssondito när det gäller polisarbetet. För att inte tala om Kjell Erikssonvibbar... Eller nej.
Ulf Broberg har sin egen stil och jag gillar den. Helt klart vill jag läsa fler böcker om Kihlman och Norén!