Jag har haft ett lite dubbelt förhållande till Elsie Johansson. Men bor man i Uppsala tillhör det allmänbildningen att förkovra sig om bygdens kulturpersonligheter. Efter mina litteraturstudier vid stadens universitet inträdde jag i de arbetandes skara och en vänlig kollega satte en och annan av Elsie Johanssons böcker i mina nävar – inte riktigt böcker på kurslitteraturlistan. En och annan gillade jag, en och annan hade jag svårare för.
Sen dess har ett antal år gått och mängden brunsmutsigt vatten som flutit i Fyrisån har varit stor. Jag har mognat, måhända. Den gångna helgen nappade jag åt mig Elsie Johanssons senaste bok Riktiga Elsie. Min särbo hade i sin tur lånat boken av sin mamma och hennes man, som fått den av författaren personligen, med hälsning på titelbladet. Och nu kommer Lassie: Elsie Johansson och jag har gått fysiska kringelikrokar runt varandra genom ganska många år. På 1990-talet skrev hon en bok på uppdrag av min dåvarande arbetsgivare. År 2011 satt vi mitt emot varandra på en begravning. För några år sen blev Elsie Johansson och jag nästan släkt i släkten. Därför blev det extra spännande att läsa hennes självbiografi. Och när jag slog jag ihop pärmarna efter avslutad läsning blev det med en suck.
I den här boken berättar Elsie Johansson om sitt liv. Ögonblicksbilderna är många och inte alltid kronologiskt ordnade. Det är hon medveten om. På ett ställe liknar hon självbiografiskrivandet vid en tombola som hon vevar runt och plockar fram minnen ur. Läsaren får inte bara lotter utan en intressant och varierande palett av olikfärgade minnen. Alla färger är inte vackra och ljusa. Författaren väjer inte för det svåra och det gör att boken känns uppriktig. Det finns säkert en och annan som tycker att hon hänger ut människor till viss del, till exempel sin före detta man. Men han figurerar inte under sitt riktiga namn. Dessutom, om hon visar någons dåliga sidor visar hon även personens goda. Det blir en brokig resa med nedslag i Elsielivet. Och resan utgår från en enkel stuga, går vidare genom skolgång, kärlek, uppoffringar, svårigheter, försakelser, författardebut... och når ända fram till ny kärlek, den Elsie Johansson mötte sent i livet.
Den där sucken jag undslapp mig när jag slog ihop boken var inte av leda: den var en sorgsen suck – för nu tog boken slut. Denna självbiografi av lagom längd, skriven med ett otroligt målande, poetiskt språk.
Det är en och annan som har sagt att "den där Elsie, hon är bra märkvärdig"
Nog har det varit nedsättande menat. Jag tycker också att den där Elsie verkar vara märkvärdig, men för mig är det enbart positivt. Nu ska jag läsa fler av hennes böcker!