En bok som jag länge – eller i vart fall sedan den kom ut sommaren 2016 – har varit sugen på att kasta mig över var Jonas Moströms tredje i serien om Nathalie Svensson, Midnattsflickor. Ett skäl till det var förstås att jag läst de övriga två i serien.
Ett annat att miljön varken är Stockholm eller Gotland, Sveriges motsvarighet till Midsomer, utan Uppsala. Men det var med darrande, förväntansfull hand jag lyfte boken ur ett av mina hyllplan med olästa böcker och började läsa. Jag upptäckte att det första mordoffret var lagt till allmän beskådan i självaste Gustavianum, där jag själv befann mig så sent som i förra veckan...
Det är Valborg, eller Sista april, som vi ju säger i Uppsala. Studenternas firande slås emellertid i kras av två våldtäkter. Ett tredje offer hittas också, men hon lever inte längre. Hon ligger strypt till döds och är placerad i Anatomiska teatern i Gustavianum. Psykiatriöverläkaren Nathalie Svensson kallas åter igen in som den expert på psykopater hon är. Även polisen Johan Axberg från Sundsvall kallas ner till fallet i Uppsala som ledare för spaningsgruppen. Våldtäkterna och mordet verkar hänga ihop och jakten på gärningsmannen startar. Ganska snart hittas flera tänkbara gärningsmän, unga män som har ett och annat i bagaget. Ett spår leder till ett märkligt ordenssällskap som tycks hata kvinnor.
Jag gillar att miljön är Uppsala, men i början blir det lite väl mycket Uppsala. Kanske intresserar sig inte läsarna så mycket för såväl detaljer om staden som sevärdheter. Tveksam känner jag mig även till alla snabba framfarter i centrum och mellan Uppsala och Stockholm. De på cykel känns realistiska, men de i bil är inte lika trovärdiga: i centrala Uppsala pågår det vägarbeten och annat på alla möjliga och omöjliga ställen och på E4:an mellan Uppsala och Stockholm är det ofta köer – och olyckor. Det går med andra ord inte undan när man ska ta sig fram i verkligheten. På ett ställe hittar jag en annan märklighet: hur kan ett offer ringa när hon blivit fråntagen sin mobiltelefon av förövaren? Dessutom finner jag korrekturfel.
MEN... Resten är fantastiskt spännande och bra! Den historiska miljön är en kuslig och passande scen för de otäcka händelserna i boken. De korta kapitlen tilltalar mig - dels är det lätt för mig att ta alla tänkbara tillfällen till att läsa, dels ger det en känsla av rafflande snabbhet i berättelsen. Det här är en riktig god deckare!
De två första böckerna i den här serien heter
Himlen är alltid högre
Dominodöden