Uppsalanyheter träffade Kent Wennman, en av Uppsalas största kulturpersonligheter. I ett porträtt över tre delar får vi lära känna Gränbykillen som blev musiker, backpacker, författare, företagare och "pappa" till Parksnäckans populära Elviskvällar.
Vi träffades i Hågaby Centrum på Sveriges största ekologiska butik som hans fru driver, precis utanför finns ett café och en scen.
- Det här är kulturoasens scen, här kan de stå flera hundra människor som hoppar och dansar mitt på dagen, berättar Kent innan vi beger oss upp till en korridor där Kulturhjältarna har sina kontor.
Levde som backpacker i sex år
Kent Wennman är Uppsalabo sedan födseln 1963, han började lira musik som tonåring med ”The Boppers” som stora idoler. Första bandet hette ”Beebops” som Kent var med och startade när han var 14 år, men musiken tog inte grepp om honom förrän vid 25 års ålder.
- I en period när jag var 16-17 år hade jag en dröm om att bli artist, men sen pockade andra saker på min uppmärksamhet och vid 19 års ålder stack jag utomlands för att leva som en ”backpacker” och kom inte hem förrän jag var 25 år, berättar Kent.
När han kom hem bildade han ett band som hette ”Wennman” och folk undrade var ”den där snubben kom ifrån” plattan som dom släppte spelades på P3 och låten ”rädd för kärlek” gick in på playlist och på nattens artist spelades hela skivan.
Ställde sig aldrig på "Rackis" och harvade
Kent gick sin egen väg, han ställde sig aldrig på ”Rackis” och harvade som många andra.
- Jag marknadsförde mig själv och en del tyckte att det var ganska fult, många tyckte att jag var en ”sellout”, men jag strävade mycket efter att bli omskriven - Jag såg att det fanns pengar i det och om jag får låtar spelade på radion så kan jag kanske finansiera min nästa platta, förklarar Kent.
Efter första plattan hade Kent träffat sin fru och dom väntade barn så musiken var ändå ett ganska begränsat område, att hänga med musiker blev tråkigt redan efter ett dygn eftersom det bara var snack om musik berättar Kent.
Två skivor med Royne Stolt som producent
Men det skulle så småningom komma två skivor med Royne Stolt som producent och man hade ganska stora framgångar med ”Wennmankonceptet”.
- Vi hade flera stycken radiohits och det kulminerade 1994 med ”En lycklig man” som under några sommarveckor blev den näst mest spelade låten på P3.
Wennman var med sex gånger på SVT men det ville sig inte riktigt, något som man inte var ensamma om på 90-talet. I efterhand har Kent förstått att det togs beslut som ledde bort från det som kan hända.
- När vi fick framgångarna med ”en lycklig man” borde vi givetvis ha släppt ett album, vi körde bara singel. Albumet kom ett år senare och ingen brydde sig då, skrattar Kent.
När Wennman ”hypade” som mest och skivbolagen började visa intresse började han att spela country istället.
- Vi spelade under pseudonymet Aron Springfield, det var en grej som jag ville göra, hela mitt liv handlar om att ta tag i alla dom här små drömmarna. Jag släppte en platta direkt på en ”lycklig man”. Med Aron Springfield gick det väldigt bra och vi fick stora framgångar och hade fantastiska recensioner och var ute och turnerade på alla countryfestivaler.
Skrev boken "Musik som leverbröd"
Efter framgångarna med Aron Springfield var det svårt för Kent att gå tillbaka till Wennmankonceptet, han skrev istället en bok som heter ”Musik som leverbröd” tillsammans med Johan Ohlin.
- Boken blev en jättehit och jag började åka runt och föreläsa för unga musiker, i samma veva föddes vår andra dotter med handikapp.
När andra dottern föddes blev det ganska självklart att musiken föll bort för Kent som ändå ”fuskade” lite med någon Aron Springfield singel men det fanns även annat som fyllde Kents tillvaro.
- Det här är det nästan ingen som vet säger Kent, jag släppte faktiskt en platta med frustrerade politiska låtar där jag totalt tappade bort min sångröst, den är lite preskiberad skrattar Kent som ändå verkar lite nöjd med att den fick mycket downloads i USA.
På Lördag den 30 november del 2: ”vad har vi gjort”? Så föddes Elviskvällarna…
