I fredags kväll var det dags för höstens sista författarfredag på Uppsala Stadsteater. Författarfredag arrangeras av Stadsbiblioteket, Radio Uppland, Kafé Kardemumma och Drottninggatans bokhandel.
Kvällens författare var den finlandssvenska författaren Sofi Oksanen. Hon är känd för romanen Utrensning som kom 2010. Hennes senaste roman heter När duvorna försvann och utspelar sig i Estland under och efter andra världskriget. Den är tredje delen i en serie om fyra böcker som handlar om Estlands historia. Den fjärde har hon ännu inte skrivit.
Fyra romaner
Oksanen har totalt publicerat fyra romaner. Hon är född och uppvuxen i centrala Finland. Hennes mor är en estnisk diplomingenjör som växte upp i det sovjetockuperade Estland och emigrerade till Finland på 1970-talet. Pappan är en finsk elektriker. Oksanen har studerat litteratur och drama. Hon är mycket engagerad i den offentliga debatten i Finland och skriver bland annat kolumner. Hon är bisexuell och har lidit av ätstörningar.
Hon får frågan om hon ser sig själv som en politisk författare. Hon svarar att ord alltid är politiska. Hon pratar om skillnaden mellan att vara en politisk författare idag mot förr i tiden. Hon tar upp att det var farligare att vara politisk förr i tiden. Det fanns mer kontroll under Sovjettiden. Finska skolböcker var exempelvis tvungna att godkännas av Moskva. Nu finns det mer yttrandefrihet och jämställdhet. Ett tecken på det är att i Norden är hälften av alla författare kvinnor.
Författare är fria
Hon säger att om du följer ditt hjärta som författare så kommer du förr eller senare stöta dig med någon. Författare är fria till skillnad mot folk som har en anställning. De har ingen chef som kan avskeda dem. Hon säger att författare alltid måste försvara mänskliga rättigheter. Som författare kan du hålla tal och engagera dig genom att exempelvis skriva artiklar men böckerna är viktigast. En bok, till skillnad mot tal och artiklar, kan läsas och förstås flera hundra år efter att de är skrivna.
Oksanens verk handlar ofta om makt och maktrelationer. Det kommer naturligt för henne. Hon upptäckte att det genomsyrade allt hon gjorde när hon gick en regiutbildning. Hon får frågan vad som intresserar henne mest, den sida som har makt eller den sida som gör motstånd mot makten. Hon svarar båda. Den ena kan inte finnas utan den andra. I totalitära stater måste det finnas en sida som gör motstånd.
Den enda boken som inte handlar om Estland
Baby Jane är den enda av hennes böcker som inte handlar om Estlands historia. Här ligger istället fokus på den mänskliga kroppen, ett tema som även genomsyrar alla hennes böcker. Oksanen säger att alla människor har en kropp och de flesta människor har alla sinnen. Detta gör det tacksamt att beskriva något som är okänt för läsaren genom att beskriva det genom sinnena. Detta är något som filmen inte kan. En film kan vara historiskt korrekt, men den kan aldrig fånga smak, lukt och känsel. Kroppen, särskilt kvinnokroppen, är dessutom politisk. Någon försöker alltid beordra kvinnokroppen. Detta gör det intressant att använda kroppen som tema.
Efter intervjun signerade Sofi Oksanen sina böcker vid ett litet bord.
