Det är ju på många sätt en annorlunda festival i år på grund av den rådande Coronapandemin, som dessutom ökar för fullt i Uppsala vid denna tidpunkt. Det känns därför betryggande att avnjuta festivalens öppningskväll digitalt, om än tråkigare.
Festivalen inleds med några korta tal av tre herrar. Först ut är festivalgeneralen själv, Klaus Pontvik. Han hälsar publiken på Uppsala Konsert & Kongress välkomna till årets annorlunda festival som har undertexten ”Made in Sweden” men också sänds digitalt över hela världen. Eftersom publikantalet är satt till max 50 personer i lokalen så är den digitala sändningen ett bra komplement. Jag tycker själv att det känns lite historiskt att följa den första konserten digitalt. Det visar sig också fungera klockrent en hög kvalitet både på ljud och bild.
Klaus Pontvik följs av Sten Bernhardsson från Uppsala Kommuns kulturförvaltning som förklarar den 17:e gitarrfestivalen öppnad. Den ständige presentatören Torbjörn Ivarsson presenterar kvällens och festivalens första artist, den unge klassiska gitarristen Mateusz Kowalski från Polen.
Mateusz Kowalski ger ett lugnt intryck redan när han kommer in på scenen. Han presenterar sina stycken på ett trevligt sätt och vilken fantastisk gitarrist han är. Tonen i hans gitarr är varm och klar. Han uppvisar en teknisk skicklighet men också stor inlevelse och känsla i sitt fina spel. Hans repertoar är blandad och väl avvägd.
Vi får höra sydamerikanska variationer av Sergio Assad, lite sorgsen och vacker mazurka av Chopin, en glädjefylld komposition av Bach. När Kowalski presenterar den musik han ska spela av Piazzolla berättar han att det är en melodi som repeteras fem gånger i olika form av saknad och sorg. Det är ett fantastiskt fint stycke med alla sina variationer.
Kowalski bjuder också på nykomponerad musik från Eurostrings 2019. Det blir tid för magi som han uttrycker det. Mauro Giulianis Rossiniano no. 2 som är baserad på opera av Rossini är väldigt fin och Kowalski ser verkligen ut att njuta av att spela den vackra musiken. Det sista och väldigt livfulla stycket vars kompositör jag inte uppfattar namnet på dedikerar Mateusz Kowalski till den store organisatören Klaus Pontvik. Stycket går i en rasande tempo som om Al di Meola hade spelat klassisk musik.
De applåder som den lilla publiken bjuder på, låter som att de vore många fler och faktiskt lockar de in Kowalski för ett extranummer. Något jag i alla fall tror är lite ovanligt när det gäller klassisk musik. Han låter oss veta att han ska spela samma stycke en gång till men med en inledning och på ett annorlunda sätt. Han spelar endast med vänsterhanden innan tempot ökar så att han behöver använda båda händerna igen.
Det var en mycket fin inledningskonsert och det blev faktiskt en fin upplevelse framför datorskärmen också. Självklart är det en helt annat sak att uppleva live, men det var så hög kvalitet på den digitala sändningen av Dramatix både bild och ljudmässigt att det blev en fin upplevelse ändå även om på ett annorlunda sätt.
