Det Àr ju pÄ mÄnga sÀtt en annorlunda festival i Är pÄ grund av den rÄdande Coronapandemin, som dessutom ökar för fullt i Uppsala vid denna tidpunkt. Det kÀnns dÀrför betryggande att avnjuta festivalens öppningskvÀll digitalt, om Àn trÄkigare.
Festivalen inleds med nĂ„gra korta tal av tre herrar. Först ut Ă€r festivalgeneralen sjĂ€lv, Klaus Pontvik. Han hĂ€lsar publiken pĂ„ Uppsala Konsert & Kongress vĂ€lkomna till Ă„rets annorlunda festival som har undertexten âMade in Swedenâ men ocksĂ„ sĂ€nds digitalt över hela vĂ€rlden. Eftersom publikantalet Ă€r satt till max 50 personer i lokalen sĂ„ Ă€r den digitala sĂ€ndningen ett bra komplement. Jag tycker sjĂ€lv att det kĂ€nns lite historiskt att följa den första konserten digitalt. Det visar sig ocksĂ„ fungera klockrent en hög kvalitet bĂ„de pĂ„ ljud och bild.
Klaus Pontvik följs av Sten Bernhardsson frÄn Uppsala Kommuns kulturförvaltning som förklarar den 17:e gitarrfestivalen öppnad. Den stÀndige presentatören Torbjörn Ivarsson presenterar kvÀllens och festivalens första artist, den unge klassiska gitarristen Mateusz Kowalski frÄn Polen.
Mateusz Kowalski ger ett lugnt intryck redan nÀr han kommer in pÄ scenen. Han presenterar sina stycken pÄ ett trevligt sÀtt och vilken fantastisk gitarrist han Àr. Tonen i hans gitarr Àr varm och klar. Han uppvisar en teknisk skicklighet men ocksÄ stor inlevelse och kÀnsla i sitt fina spel. Hans repertoar Àr blandad och vÀl avvÀgd.
Vi fÄr höra sydamerikanska variationer av Sergio Assad, lite sorgsen och vacker mazurka av Chopin, en glÀdjefylld komposition av Bach. NÀr Kowalski presenterar den musik han ska spela av Piazzolla berÀttar han att det Àr en melodi som repeteras fem gÄnger i olika form av saknad och sorg. Det Àr ett fantastiskt fint stycke med alla sina variationer.
Kowalski bjuder ocksÄ pÄ nykomponerad musik frÄn Eurostrings 2019. Det blir tid för magi som han uttrycker det. Mauro Giulianis Rossiniano no. 2 som Àr baserad pÄ opera av Rossini Àr vÀldigt fin och Kowalski ser verkligen ut att njuta av att spela den vackra musiken. Det sista och vÀldigt livfulla stycket vars kompositör jag inte uppfattar namnet pÄ dedikerar Mateusz Kowalski till den store organisatören Klaus Pontvik. Stycket gÄr i en rasande tempo som om Al di Meola hade spelat klassisk musik.
De applÄder som den lilla publiken bjuder pÄ, lÄter som att de vore mÄnga fler och faktiskt lockar de in Kowalski för ett extranummer. NÄgot jag i alla fall tror Àr lite ovanligt nÀr det gÀller klassisk musik. Han lÄter oss veta att han ska spela samma stycke en gÄng till men med en inledning och pÄ ett annorlunda sÀtt. Han spelar endast med vÀnsterhanden innan tempot ökar sÄ att han behöver anvÀnda bÄda hÀnderna igen.
Det var en mycket fin inledningskonsert och det blev faktiskt en fin upplevelse framför datorskÀrmen ocksÄ. SjÀlvklart Àr det en helt annat sak att uppleva live, men det var sÄ hög kvalitet pÄ den digitala sÀndningen av Dramatix bÄde bild och ljudmÀssigt att det blev en fin upplevelse ÀndÄ Àven om pÄ ett annorlunda sÀtt.
