Den mycket hyllade föreställningen " Kvinnan som är jag" med Lisa Nilsson på UKK, var i det närmaste utsåld, vilket fick stor effekt på applåder, allsång och skratt.
Lisa Nilssons urval av samtal, sång, dans och skådespeleri är avvägda med största perfektion. För att jämföra med något så skulle det kunna vara piltavlans röda mitt – Bull's eye! Utan att ha kastat pil förut, så kan du av ren tur hamna där någon gång du provar på det. Ikväll var det en träffsäkerhet i form av skicklighet rakt igenom hela showen. "Jag lever än. Det är mycket kvar. Kvinnan som är jag", är några textrader från föreställningen som visar att det finns en hel del kvar att upptäcka i livet efter 50.
Foto: Håkan Larsson
Kvinnan som är jag, var föreställningen där sångerskan ville visa att hon är så mycket mera än "Himlen runt hörnet" från 1992 – ett år med många anknytningar. Många av oss drog oss till minnes vad vi gjorde -92 då Lisa Nilsson presenterade gänget på scenen: yngst var Björn Arkö (saxofon) som är född -92, Nikola Stankovic (dansare) började på förskola samma år. Övriga musiker: Per Lindvall (trummor), Peter Forss (bas), Pål Svenre (piano) och Mattias Torell (gitarr) presenterades och några av dem var med redan då succén var ett faktum.
Att sångerskan också är yrkesdansare, musikalartist, låtskrivare, skådespelerska och stå-uppkomiker kanske inte lika många kände till? Musikerna kalibrerade sig mycket väl i sammanhanget och fick lov att spela olika genrer. Även om de fick hålla sig i bakgrunden, så var deras utrymme i showen med en självklar professionalism. Publiken fick även vi, med varierande kvalitet, bidra med allsång och det var otroligt många ord som hamnade rätt!
De kreationer Lisa Nilsson hade på sig var av designern Camilla Thulin och Aretha Franklins "Natural Woman" satte an tonen i innehållet, för vad är egentligen lagom? Hur mycket av dig själv kan du skala bort och ändå vara dig själv? Hur ska det hålla i längden? Eller ska det ens vara så, att du ska försöka anpassa dig, som det var i högstadiekorridoren, för att passa in?
Foto: Håkan Larsson
Kristina Lugns "När jag var gift med Hermann" (Lisa Nilsson, Mattias Torell) får representera Nilssons fokus på dikter under en period. Hon nämner även Sonja Åkesson och "Pastell" finns med tolkning av Lisa Nilsson. Artisten beskriver sin uppväxt med en musikalisk familj, med en far med många genrer på sin repertoar och hur deras hem fylldes av musik, samtal och engagemang.
Den mycket skickliga dansaren Nikola Stankovic spelade en rad instrument ikväll, men framförde dessutom en dans med Lisa Nilsson där steppskorna förseddes med mikrofon för att verkligen få ljudet av steppande rytmer att sprida sig i lokalen. Efteråt låg sångerskan och pratade på en av scenens två vita trappor och pustade medan kavaljeren tog av utrustningen. Det var tydligt att hon tyckte att dans var underbart, men också konditionskrävande. Härlig stepp så länge den varade!
Foto: Håkan Larsson
Tidsresan vi fick komma med på, från tillbakablickar till flickrumslivet, att kopplas till en så stor hit, till att hitta och förlora kärleken och att bli förälder, gör att vi fick en hel del förståelse för att det inte är helt lätt att vara känd från ung ålder där andra vill styra ens liv, hur du ska vara och med vem. Lisa Nilsson beskriver hur vi formas av våra upplevelser och omgivningen och att vi kan gå vilse i vår identitet.
Många igenkänningsskratt hördes t ex när Lisa Nilsson förklarade hur en dejtingapp fungerar - alla vill vara med någon och ingen vill bli dissad. En beskrivning av mäns val av profilbilder ledde över till hennes ödmjuka sammanfattning: "Vi är alla människor" och sedan sjöng hon Barbara Streisands "People". Att använda skratt som vapen för att sedan få oss att få en tankeställare är ett ypperligt sätt att nå ända fram till publiken.
Foto: Håkan Larson
Nikola Stankovic fick även chansen att utföra ett fantastiskt dansnummer medan Nilsson gjorde sitt sista klädbyte till en glittrig galaklänning i vilken hon framförde Whitney Houstons "I Have Nothing" (från filmen Bodyguard som gick upp på biografer i Sverige 1992). Lisa Nilssons magiska röst i detta nummer gör att jag inser hur mycket jag har saknat värmen av den.
Det går inte att undvika att tala om livet som kvinna på scener från 1989 till 2020 utan att på något sätt nämna Metoo. Det känns som att visheten och svar på tal kommer med åldern, så när jag lämnar UKK ikväll har jag fått uppleva fantastisk sång, musik, teater, dans och jag har fått skratta och sjunga allsång, påfylld av känslan att jag kan göra precis vad jag vill.
