Under tisdagen var det terminspremiär för Klubb Uffe, tisdagsklubben där Katalin i samarbete med eldsjälarna på Rootsy Music presenterar begåvade men mindre namnkunniga artister inom den spretiga genren Americana.
Kvällen bjöd på två artister från helt olika delar av den nordamerikanska kontinenten, Uppvärmaren Joe Nolan är från Edmonton i västra Kanada. Huvudakten Dylan Earl bor i norra Arkansas, men växte upp längs Highway 14 i sydvästra Louisiana. Få lär ha blivit besvikna på denna terminspremiär.
Joe Nolan hade en problemfylld resa från Nordamerika till Sverige. (Foto: Morgan Jansson)
Joe Nolan har inte haft en helt lyckosam resa över Atlanten. Först blev hans plan så försenat att han missade föregående kvälls spelning i Stockholm, sedan skickades hans bagage till Roslagsgatan i Norrtälje istället för Roslagsgatan i Uppsala, där Katalin ligger.
Alla hans effektpedaler och annan utrustning är alltså otillgängliga, liksom hans scenkläder. Han ber om ursäkt för att han är så sjaskigt klädd. Han har dock en gitarr, sin röst och sina låtar. Det räcker rätt långt.
Joe Nolan hanterade gitarren väl. (Foto: Morgan Jansson)
Nolan debuterade 2011, men han kom på avvägar. Han inleder med låten "Dead ends and damaged hearts", som kanske förklarar lite av vad som hände. Nu är han dock aktuell med inte mindre än två nya album, plus "Cry baby" som kom för två år sedan. Från. "Cry baby" kommer vad som en nog är höjdpunkten i Nolans set, en intensiv "All i've gotta do".
Någon i publiken ber honom spela låten "Drunk and in love" "I'm usually one or the other" svarar Nolan och framför låten ifråga. Låten "Sweet cool paradise" låter som något Springsteen hade kunnat skriva till någon av sina sentida skivor.
Dylan Earl med band var kvällens huvudakt. (Foto: Morgan Jansson)
Nolan berättar att han alltid spelat för småpengar på trottoarer och ibland gör så ännu och framför en låt kallad "Hummingbird blues". Han visar sig där vara en inte alls oäven bluesgitarrist och -sångare. Han berättar att han skriver musik hela tiden och har tänkt ut ett koncept till ett nytt album kallat "The harvest" och framför låten hans säger ska binda ihop det hela.
Han avslutar med att att dra sladden ur gitarren, flytta sig från mikrofonen och framföra Tom Waits "San Diego Serenade" helt utan förstärkning. Den funkar ypperligt.
Hamilton McKay Belk på pedal steel. (Foto: Morgan Jansson)
I högtalarna spelas "Ramblin' Man" med The Allman Brothers Band när Dylan Earl och hans fyrmannaband kliver på scenen. De inleder med "My failing life", onekligen en bra titel för en countryballad i George Jones stil. Den följs av den inte mycket mer uppryckande "Hard time".
Det här är sådan country där man nästan känner smaken från tårar och blaskig amerikansk öl blandas i munnen, fast man inte fått i sig en droppe av någondera vätskan. Det låter alldeles utmärkt.
Lee Zodrow på Keyboard och sång. (Foto: Morgan Jansson)
En bit i setet blir det dags för för några covers förknippade med countrymusikens övre aristokrati. Keyboardisten Lee Zedrow sjunger en lysande "Gentle on my mind", skriven av John Hartford men mest förknippad med Glen Campbell och i min värld Elvis Presley.
Trummisen Dick Darden sjunger Willie Nelsons "Devil in a sleeping bag" innan Dylan Earl återkommer till mikrofonen för Merle Haggards "Silver wings". Pedal steel-gitarristen Hamilton McKay Belk och basisten Chris Wood får inte sjunga egna sånger, men får skina på andra sätt. Wood bär för övrigt en Bernie (Sanders) 2020-keps.
Dick Darden på trummor. (Foto: Morgan Jansson)
Dylan Earl säger att han ska sjunga två låtar om hus. Vid ett väldigt arkitektoniskt intresserat bord jublas det och från detta bord ropas det snart om väggar och tak. "Vi får prata om hus efter konserten" säger Dylan Earl och framför sina två låtar om hus.
Han säger sedan skämtsamt att nästa låt också handlar om ett hus, men nog främst en lägenhet. I den låten "stjäl" han ett trick från Steve Goodmans "You never even called me by my name". Fast det är rätt kul här också, även om man vet ursprunget.
Chris Wood på bas. (Foto: Morgan Jansson)
Någon i publiken ropar på "John Denver". Han är inte här, men Dylan Earl gör en lysande cover på Little Feats "Willin'". Därefter dedikerar han en låt till delstaten Arkansas. Någon i publiken ropar "Bill Clinton!" Dylan Earl svarar "not him!" och sjunger "So hard to be her man". Bandet går av scenen, men Dylan Earl stannar för en låt till, som han framför ensam med elgitarr.
Dylan Earl. (Foto: Morgan Jansson)
Jag skulle någon gång vilja höra Joe Nolan med band. Jag tror det finns mycket potential där. Kvällens stjärna är likväl Dylan Earl. Det här var en riktigt, riktigt fin kväll. Kanske den finaste jag upplevt under rubriken Klubb Uffe.