Det, i huvudsak, Uppsalabaserade bandet Almost DEAD MEN har precis släppt en tre-spårs CD. En slags aptitretare inför deras kommande vinyl-fullängdare.
De tre låtarna, som alla är originalkompositioner av bandet, fungerar utmärkt som smakprov och visst höjs min aptit att få höra mer. Almost DEAD MEN startades av Sören G. Andersson och Tom Stenström, som under många år funderat på att bilda ett nytt band. Deras grundtanke var att spela skitig rock and roll, som det lät på 70-talet om band som exempelvis Dr. Feelgood, Dead Boys och Dictators.
I bandet ingår förutom Sören G. Andersson på sång och Tom Stenström på gitarr även Magnus Larsson på gitarr, Jan Sandred på bas och Matts Bergkvist på trummor. Med andra ord bara veteraner från Uppsalas musikscen. Medlemmarna har spelat i band som Rävjunk, The Sleep, Gabba Heys, N-Liners, Throwmesome Bowie och The Stain.
CDn har fått samma titel som öppningsspåret, My Lady in White. Omslaget pryds av en kaxig äldre vithårig dam som verkar vilja be oss dra någonstans där det är betydligt varmare. Skivan är utgiven på det egna bolaget Bogus Records.
Låten Lady in White är en klassisk rockare med tuffa gitarr-riff i Wilco Johnson stil. Lemmys ande svävar över Sören G. Anderssons rossliga stämma och de tunga takterna i Dirty Game. Det sista spåret, A Brilliant Future Wasted Growing Up, får mig att tänka på Mott the Hoople. Namnet på den sistnämnda låten är också det tilltänkta namnet på det kommande albumet.
Almost DEAD MEN låter i mina öron riktigt vitala trots sitt bandnamn. De tre olika låtarna har alla ett skitigt och genuint sound. Låtarnas olika karaktär visar bandets bredd och influenser från olika håll och lovar gott inför den kommande fullängdaren.
Mitt betyg blir 8/10 och jag ser fram emot att höra mer från Almost DEAD MEN.
