Många konserter är bra och en del är så bra att ord inte räcker för att beskriva upplevelsen. Eric Bibbs konsert på Katalin under torsdagskvällen var just en sådan.
Eric Bibb och hans fenomenala band bestående av Christer Lyssarides på elgitarrer, Neville Malcolm på elbas och Paul Robinson på trummor fick publiken att sprudla av lycka och koka av kärlek.
Eric Bibb med band. (Foto: Morgan Jansson)
Eric Bibb är en äkta bluesman. Det är ingenting man kan lära sig utan man måste ha det i sitt inre och det har han. Oavsett om han spelar traditionell blues med tung uppbackning av bandet eller när han, helt ensam på scenen sjunger a capella med bara sin egen röst, som känns som den innehåller en värld av musik.
Neville Malcom på bas. (Foto: Morgan Jansson)
Eric Bibb kliver ut på scenen och tackar för att han fått komma hit och publiken för att vi också kommit dit. Hans leende är smittande och han utstrålar ett lugn och självförtroende som drar åt sig publikens uppmärksamhet på en gång.
Det känns verkligen som att alla, och det är riktigt många som hittat till Katalin ikväll, verkligen har kommit för att lyssna. Bibb fortsätter med att tala om att det var ganska länge sedan han var på Katalin senast men att det är ett av hans favoritställen på jorden. Bara att få en kram utav Kattis (Katalin) var den bästa julklappen han kunde få.
Eric Bibb. (Foto: Morgan Jansson)
Han inleder med en gammal blues av St. Louis Jimmy (James Oden) från 1941 "Going Down Slow". Eric Bibb sluter sina ögon, vaggar på stolen han sitter på och förefaller vara helt uppslukad av låten. Han blir verkligen ett med den. Både hans sång och gitarrspel är så inlevelsefullt. Bibb presenterar sedan sitt band för kvällen och de får komma in på scenen en och en.
Först ut är trummisen Paul Robinson som bland annat turnerat med Nina Simone under 20 år. Basisten Neville Malcolm kommer upp sedan och sist uppropad blir gitarristen Christer Lyssarides. De drar sedan igång en riktigt tung blues "Silver Spoon". Ibland får Eric Bibb lite mer "feeling" och far upp från sin stol och ställer sig närmare Lyssarides. Båda två har varma leenden och det syns och märks att de älskar det de gör och trivs tillsammans på scenen.
Paul Robinson på trummor. (Foto: Morgan Jansson)
Paul Robinson trummar ibland med händerna utan trumpinnar och använder vispar en hel del. Han är en väldigt talangfull trummis och tillsammans med den också mycket skickliga basisten Neville Malcolm bildar han en mycket stabil rytmsektion. Eric Bibbs röst är väldigt behaglig att lyssna på även när han pratar och man lyssnar verkligen på hans mellansnack. Han visar också en mycket stor bredd, med allt ifrån genuin blues till lite countryfärgad blues, gospel och afrikansk musik.
Eric Bibb i duett med frun Ulrika. (Foto: Morgan Jansson)
Eric Bibb berättar målande om när han reste till Västafrika för första gången på 400 år, med glimten i ögat. Plötsligt såg alla ut som han själv. Låten "On my way to Bamako" är en sprudlande västafrikansk calypsoliknande pärla. Christer Lyssarides får verkligen till det rätta afrikanska soundet på sin Telecaster. Så bra att Eric Bibb kallar honom för Christer "Diabaté" Lyssarides.
Eric Bibb. (Foto: Morgan Jansson)
Katalin, som står och diggar vid sidan av scenen får låten "Connected" dedikerad till sig. Hon skiner upp som en sol. De andra musikerna lämnar scenen och Eric Bibb äger den ensam ett tag igen, och det gör han med besked. "Refugee Moan", från det Grammy-nominerade albumet "Migration Blues", a capella blir nästan en religiös upplevelse och Eric Bibb ser själv märkbart rörd ut.
Efter ytterligare några soloframträdanden "Along The Way" och "Saucer 'n' Cup" kommer bandet in igen. Tillsammans med Bibb utvecklar de Walter Davis "Come back Baby" till en djup och tung blues.
Paul Robinson. (Foto: Morgan Jansson)
När Eric Bibb stämmer en av sina många gitarrer så påminner han oss om att stämma sin gitarr är som att underhålla ett flygplan, alltid värt det. "With my maker I am one" är återigen riktigt tung skön blues med fullt pådrag utav hela bandet. Bibb utbrister –det här är bättre än två timmar på gymmet. Det är stark gospelkänsla i fina "Needed Time" som är en av Eric Bibbs favoritlåtar.
Ulrika Bibb tackar publiken. (Foto: Morgan Jansson)
Låten "For You" dedikerar Bibb till alla oss i publiken och han bjuder upp sin fru Ulrika Bibb på scenen. Hon tar plats bredvid honom och sjunger så vackert, först på egen hand och sedan i duett min sin man, det är riktigt fint. Christer Lyssarides bidrar med väldigt snyggt gitarrspel.
Efter den finstämda duetten lämnar Ulrika scenen igen och Eric säger att det är dags för ännu en stå-upp sång. Det blir det verkligen för det är ett väldigt tryck och funk-tempo i "In my father's house" som också blir avslutning på ordinarie set.
Christer Lyssarides spelade gitarr. (Foto: Morgan Jansson)
Publiken är i extas och klappar förstås in de fyra musikerna igen. Bibb avslutar med att lära publiken en sång, "Mole in the ground", och det blir faktiskt fin körsång av det hela. Eric Bibb är en så mycket äkta bluesman som man kan vara och hans innerlighet, värme och lugn smittar verkligen av sig. Det var verkligen en konsert som man kan säga, jag var där, om. Det kan verkligen inte bli så mycket bättre. Dröj nu inte så länge innan du kommer tillbaks till Katalin igen Eric Bibb!
