Gabriel Kelley med band värmde Uppsalapubliken under ett par timmar. Med sin varma röst och innerliga och äkta musik med rötter i den amerikanska södern både vaggade och gungade han och bandet de lyckliga som tagit sig till UKK sal B. De bjöd bland annat på musik från det fantastiska självbetitlade albumet som släpptes i oktober.
Musikerna kliver in på scenen och tar plats på stolar som står vid deras respektive instrument. Längst till vänster på scenen, ovanligt långt fram och jämsides med de andra musikerna står Leo Kinells trumset. Han är också vänd mot de andra sittande musikerna. Leo sätter igång med en skön trumrytm och strax därefter faller Mats Rydström in med ett skönt basgroove. Gabriel Kelley själv sitter på en högre pall i mitten på scenen. Han kränger på sig en slags fot-tamburin.
Gabriel Kelly med band. (Foto: Morgan Jansson)
En efter en faller musikerna in i det sköna gunget. På Kelleys högra sida amerikanen Luc Nyhus på elgitarr längst ut till höger halvligger den mest "laidback" musikern man kan skåda Henrik "Honken" Widén med sitt keyboard i knät. De öppnar med "On your way down" från nya plattan.
Leo Kinell. (Foto: Morgan Jansson)
De fortsätter med "Oh, How it rained". Bandet är imponerande tajt, trots att de inte spelat så mycket tillsammans. Mats Rydströms melodiösa basspel imponerar på mig. Det är inte så vanligt att basen framträder så mycket. För själva "groovet" är den förstås central. I slutet försöker Gabriel Kelley locka publiken till lite allsång. Vi ska bara sjunga "Rai, rain" och det tycker inte Gabriel ska vara så svårt för oss eftersom det regnar hela tiden i Uppsala.
Eftersom det är lite för dålig sånginsats tycker han att vi ska släppa loss och lägga undan jantelagen. Gabriel som var utbytesstudent i Sverige 2000-2001 talar svenska och är kanske lite mer bekant med det svenska kynnet. Han påpekar att under alla tider har musiker haft som uppgift att sprida glädje med sin musik och det tänker han göra också ikväll.
Luc Nyhus. (Foto: Morgan Jansson)
Gabriel Kelley berättar inte bara i sina texter. Han är även en mästare på att berätta i mellansnacken. Han berättar om när han en vinterdag i Stockholm, för något år sedan, såg en tiggande kvinna från bussen (något som han påpekar har förekommit i USA under lång tid). Han såg hur ingen brydde sig om henne och skrev sedan den låt vi ska få höra om det. En låt som han inte har spelat in.
Han berättar också att han för några år sedan var ute på turné med Allman Brothers och hur mycket han lärt sig från Gregg Allman som dog för ett par år sedan. Han lyfter på hatten och hyllar dem med låten "Spell on me".
Gabriel Kelly. (Foto: Morgan Jansson)
Vi får också höra hur han blev kär i en svensk tjej från den lilla orten Månstad. I snöstorm begav han sig dit från Pustervik i Göteborg där han haft en spelning. Han körde i diket och hon fick hämta upp honom. Som i en film kysste de varandra i skenet av den enda gatlyktan som fanns i närheten. Han skrev en låt när de kom in i stugvärmen. Månstad blev förstås "Moontown".
Henrik Widén. (Foto: Morgan Jansson)
Gabriel Kelley hyllar musikerna i bandet och säger att de är bland de bästa han spelat med. Han ger oss råd om att man ska hålla sitt ord, prata med varandra och mena vad man säger. De avslutar ordinarie set med "Red Tail" och Gabriel ber oss att ta med leendet ut och dela med oss. Till extranumret kommer Gabriel först ut själv på scenen. Han frågar vad vi vill höra och får förslag på "Shoreline" av Broder Daniel. En låt som nästan kommit att bli hans egen. Bandet kommer sedan in igen och de alla tillsammans avslutar kvällen med sitt sköna gung.
Mats Rydström. (Foto: Morgan Jansson)
Det blev verkligen en så fin konsertkväll som jag hade hoppats på och jag är helt säker på att jag inte är ensam om att tycka så. Kom snart igen Gabriel Kelley men kom hit en skönare och ljusare årstid. Det är inte alltid mörkt och vinter i vårt land.