Säsongens sista Klubb Uffe spelning på Katalin bjöd på massor av musik och fina röster. Mikaela Finne med rötterna i finska Österbotten inledde kvällen innan huvudakten Mipso från North Carolina. Det blev verkligen en helkväll och den relativt stora skara som tagit sig ut i november-rusket var mycket entusiastisk.
Något innan klockan 20, kliver Mikaela Finne upp på scenen och hänger på sig sin gitarr. Mikaela har verkligen en artist-look med färgade glasögon, hatt, många tatueringar och ett stort hårsvall. Hon har en skön stil, men hennes stora tillgång är hennes helt enastående röst. Hon inleder med sin snygga version av Bruce Springsteens "Further on up the road".
Det känns på en gång som att hennes röst fyller hela Katalin. Den är både varm och kraftfull med ett stort och djupt omfång och ett fint vibrato. Det känns också att hon direkt får ett bra gensvar från publiken, vilket inte är alla "förband" förunnat.
Mikaela Finne. (Foto: Morgan Jansson)
Hon gör fina versioner av Townes Van Zandts "No place to fall" liksom av sin stora förebild Emmylou Harris låt "Boulder to Birmingham". Mikaela Finnes eget material håller så hög klass att hon egentligen inte skulle behöva göra några covers alls.
Hennes egen komposition "Do I even know" är en av mina personliga favoriter och jag får gåshud när hon tar i med sången. Efter cirka trettio minuter avslutar hon sin del av konserten och det känns som att hon säkert fått många nya fans.
Wood Robinson. (Foto: Morgan Jansson)
Artistbytet går mycket snabbt och i ett vips så är Mipso uppe på scenen. Bandet består av Joseph Terell på sång och olika gitarrer, Jacob Sharp på sång, mandolin och gitarr, Libby Rodenbough på sång och fiol och Wood Robinson på kontrabas och elbas och körsång. Mipso var också på Katalin för nästan exakt ett år sedan, och även då hade de med sig Yan Westerlund på trummor så han känns nästan som en fullskalig medlem, även om kärnan är de fyra tidigare nämnda.
Yan Westerlund. (Foto: Morgan Jansson)
Mipso inleder med "Talking in my sleep" från näst senaste albumet "Coming down the mountain" från 2017. Ljudet är perfekt och deras sköna röster gifter sig i stämsången. Libby Rodenboughs fiolspel och Jacob Sharps mandolin tillför både nerv och lite bluegrass-känsla till den lite pop-aktiga låten som speciellt i refrängens stämsång påminner mig om 70-talets Fleetwood Mac. Jag tycker att bandet känns mycket mer bekväma på scenen än vad de gjorde för ett år sedan.
Joseph Terell. (Foto: Morgan Jansson)
Joseph Terell berättar att de är glada att vara tillbaka i Uppsala. Han påpekar också senare att Sverige är det första landet som de återkommit till. Efter besök ibland annat England och Frankrike är det således skönt att få komma hem igen säger han med glimten i ögat. Mipso är ett mycket musikaliskt band.
Förutom att de tre huvudsångarna Joseph Terell, Libby Rodenbough och Jacob Sharp är helt suveräna sångare så är de också mycket skickliga instrumentalister. När Libby sjunger och spelar fiol på en gång är det både underhållande och imponerande. I titellåten "Edges Run" från det senaste albumet som kom 2018 blir ett mellanparti i låten nästan lite psykedeliskt i ena stunden och får en jazzkänsla i nästa.
Jacob Sharp. (Foto: Morgan Jansson)
Mipsos framträdande är mycket omväxlande och innehåller Pop, Blue-Grass, Americana och lite Country. Att de växlar sångare bidrar också till variationen. När de är som allra bäst och är när de alla samlas kring en äldre typ av mikrofon som tar upp deras röster på lite avstånd.
Det märks också att publiken uppskattar detta drag. Jag tycker helt klart att Mipso mognat sedan förra årets spelning. De spelas flitigt på Spotify och en ny skiva , deras femte, kommer i början av nästa år.
Libby Rodenbuogh. (Foto: Morgan Jansson)
Låt oss hoppas att de hinner komma tillbaks till Katalin några fler gånger innan de blir för stora, för de är definitivt på gång. Jag hoppas även att Mikaela Finne kommer tillbaka och då kanske med sitt band i bagaget.
Det blev en väldigt fin kväll på Katalin och vilka röster vi fick höra.