Det amerikanska bandet Ward Hayden and The Outliers förgyllde en höstlik tisdagskväll på Katalins, Klubb Uffe.
Bandet känns väldigt tajt och sammansvetsat och de fyra musikerna är mycket kompetenta men nästan för bra för sitt eget bästa. Det är inte den första gången som Ward Hayden & The Outliers besöker Sverige, eller Katalin heller för den delen. Jag tror att det är Bostonbandets tredje gång i Sverige.
Cody Nilsen. (Foto: Morgan Jansson)
Förra gången jag såg dem var de förband till The Temperance Movement och hette då Girls Guns and Glory. Ett namn som härstammar från Ward Haydens kärlek till Cowboy-romantiken och Gene Autrys musik och filmer i synnerhet. De innehöll ofta "Girls Guns and Glory".
Efter 12 år som bandnamn så kände Hayden att namnet blev för kontroversiellt, eftersom folk inte förstod bakgrunden utan istället tog illa vid sig. Ordet "Outlier" betyder på svenska utsticker eller avvikande. Ett namn som de tycker passar dem som band i dagens countrymusik-värld.
Paul Dilley när han hade bytt instrument med gitarristen. (Foto: Morgan Jansson)
Trots att både Ward Hayden själv och gitarristen Cody Nilsen bär cowboyhattar och en hel del av deras musik kan betraktas som country så har de också en fot i rockmusiken. Jag tycker den gamla benämningen country-rock stämmer väl in på deras musik. Det är också precis vad Ward Hayden säger innan de ska börja spela, att de ska bjuda oss på country och rock.
Det märks direkt vilken kompetens de fyra musikerna besitter och hur samspelta de är. Ward Hayden har en nästan för perfekt röst för den typ av musik som de spelar. Hans akustiska gitarrkomp tillför en skön rytm. Gitarristen Cody Nilsen är en mästare på rockig country-twang på sin Telecaster gitarr och likaså på den pedal-steel han alternerar mellan. Josh Kiggans på trummor och Paul Dilley på såväl el- som kontrabas bildar en stabil och taktfast rytmsektion.
Ward Hayden. (Foto: Morgan Jansson)
Vi får höra en hel del covers som till exempel "Good hearted woman" av Waylon Jennings och "Mamas don't let your babies grow up to be cowboys" som Jennings skrev tillsammans med Willie Nelson. De gör det bra, men jag tycker trots det att det är deras egna låtar som sticker ut.
En av mina favoriter är "Crazy Love" som är rykande färsk och ännu inte finns utgiven på skiva. Det blir också mer nerv i deras uppträdande när Cody Nilsen respektive Paul Dilley får ta "befälet" och ta hand om sången i var sitt nummer. Dilley och Nilsen byter dessutom instrument med varandra i den låt som Dilley sjunger. Han visar sig också vara en mycket skicklig gitarrist. Cody Nilsen vet också hur att hantera en basgitarr. De borde turas om med sången mer ofta för att på så sätt få lite mer spänning i sitt uppträdande.
Efter sista numret i ordinarie set så blir de inklappade av en ovanligt entusiastisk publik. De avslutar med en mycket fin version av Elvis Costellos "What's so funny 'bout Peace Love and Understanding".
Josh Kiggans. (Foto: Morgan Jansson)
När jag efter konserten, försiktigt, talar om för Ward Hayden att de nästan är för bra, så svarar han "I know what you mean, to clean" . Han slår huvudet på spiken. Om jag var Ward Hayden & The Outliers producent skulle mina råd till detta eminenta band vara: Använd er av styrkan att kunna alternera sångare och byta instrument. Våga att köra ännu mer eget material, vilket jag alltid tycker är intressantare än covers hur bra de än är, samt "smutsa" ner soundet lite.
