På lördagskvällen fick Uppsala och UKK besök av Woodstock när en rad mer eller mindre kända artister hyllade 50-års jubileet av den stora Woodstock-festivalen.
Det blev en riktigt mäktig hyllning med storartade tolkningar av olika artister som då, i augusti 1969, uppträdde på den stora festivalen. När jag börjar fundera på vad Woodstock har betytt för mig så är det faktiskt ganska mycket. Festivalen som hölls den 15-17 augusti i Bethel, New York gjorde ett stort intryck på mig som 11-12 åring.
Fullsatt i UKKs stora konsertlokal. (Foto: Morgan Jansson)
Jag såg filmen redan 1970 när den kom upp på biografer i Stockholm. Många av de artister som uppträdde har sedan följt mig genom livet, som Jimi Hendrix, The Who och Santana. Andra, har jag börjat lyssna på lite senare. Dessutom har jag haft förmånen att personligen få träffa minst tre personer som faktist var där, fotografen Henry Diltz, artisten Arlo Guthrie och sist men inte minst artisten Jon Ben Berger.
Jon som tyvärr avled för något år sedan bodde i Uppsala och jag fick vid flera tillfällen höra hans fantastiska berättelser från hans ungdom i New York. En av dem var när han hjälpte till att bära upp utrustning på scenen när Richie Havens skulle spela, Jon skymtar faktisk förbi i en filmsekvens.
Mikael Rickfors. (Foto: Morgan Jansson)
Till kvällens hyllning på Uppsala Konsert & Kongress (UKK) har ett stort artistuppbåd samlats. Huvudartisterna är Mikael Rickfors, Dan Hylander, Py Bäckman, Mats Ronander, Clas Yngström, Conny Bloom, Janne Åström och inhopparen Kiralina Salandy, som för kvällen blev en värdig ersättare till Lagaylia Frazier.
Nog så viktiga var det eminenta kompbandet som jobbade hårt hela den långa föreställningen. Kapellmästare Hansa Berg bakom sina keyboards ledde bandet bestående av Esbjörn Öhrvall på gitarr, Peter Damin på trummor, PJ Jägerhult på bas, Rebecca Meiselbach på slagverk och kör samt Tessan Löf Amberg på kör och solosång.
Peter Damin bakom trummorna. (Foto: Morgan Jansson)
Innan konserten börjar så ljuder fågelkvitter och ljud från en bilkö, med tutande bilar. Man kan föreställa sig det enorma trafikkaos som rådde när stora folkmassor skulle ta sig upp till festivalen från New York. Det första numret vi får höra blir en elektrifierad och tung version av Joni Mitchells fina låt som heter just Woodstock. Ironiskt nog fick hon själv inte chans att deltaga, men skrev låten under samma helg som festivalen tog plats. Nåja, åter till 2019.
Dan Hylander, Mikael Rickfors, Mats Ronander och Janne Åström sjunger både olika sångstämmor och skön stämsång tillsammans, som sagt till en mycket rockigare version än man är van att höra, och ett riktigt snyggt arrangemang. Mats Ronanders elgitarr klingar också väldigt skönt.
Mats Ronander. (Foto: Morgan Jansson)
De fyra fortsätter sedan att prata om året 1969 och vad de mindes från tiden. De nämner månlandningen och det väldigt politiskt instabila läget med Vietnam-kriget och stora motsättningar i USA. Dan Hylander påpekar att Woodstock var en stor politisk manifestation, det var inte bara Peace, Love and Understanding. Självklart var ju själva musiken också viktig och en hel del av de artister som uppträdde fick sina stora genombrott efter festivalen, Santana till exempel. Nästa låt är Canned Heats "Going up the Country" med Rickfors och Ronander. Den senare visar att han förutom att vara en briljant gitarrist även är en munspelare av världsklass.
Dan Hylander. (Foto: Morgan Jansson)
Mellansnacken känns faktiskt naturliga fast de måste vara inövade, särskilt Dan Hylander tycks improvisera en hel del. Vi får mycket små anekdoter om artister som deltog i festivalen samt annan intressant info. Bland annat berättar de om hur Richie Havens var den enda artist som nått fram till festivalen när den skulle börja så han fick spela mycket längre än vad han skulle ha gjort.
Mikael Rickfors tolkar sedan Richie Havens "Freedom/Sometimes I feel like a motherless child" på sitt eget sätt. Rickfors har en mycket fin röst som passar utmärkt till ändamålet.
Janne Åström och Esbjörn Öhrwall. (Foto: Morgan Jansson)
Dan Hylander fortsätter med att tolka Arlo Guthrie i "Coming into Los Angeles". Jag får lite Tom Petty vibbar av Hylanders framträdande. Hans långa stripiga hår samt energin i framträdandet, och rösten i kombination förstärker känslan hos mig. Jag tror nästan inte att det är sant, så bra det har börjat och ännu har vi inte kommit så långt i föreställningen.
Py Bäckman (Foto: Morgan Jansson)
Py Bäckman tar över sedan, hon tolkar Joan Baez framträdande. Framför allt Py's version på svenska av sången om Joe Hill (med härstamning från Gävle) är stark, och visst jag håller med henne den svenska texten gör låten starkare för oss svensktalande. Dan Hylander tycker sedan att det är dags för lite allsång, det är ju populärt i Sverige.
Han glänser i Country Joe and the Fish's "I feel like I'm fixung to Die-rag". Ni vet, den som börjar One, two, three, four...what are you waiting for.. Hylander lever sig in i rollen som Country Joe Mc Donald och hoppar ner på golvet från scenen som en riktig allsångsledare. I slutet av låten faller han omkull på scenen till ljudet av ett maskingevär, mycket effektfullt.
Janne Åström (Foto: Morgan Jansson)
När introt till "With a little help from my friends" ljuder kommer Janne Åström in, han härmar lite teatraliskt Joe Cockers rörelsemönster och som han sjunger. Jag får gåshud och Janne Äström får jubel och kvällens första stående ovationer. Tillsammans med Py Bäckman gestaltar han sedan Jefferson Airplane men jag är fortfarande helt omtöcknad av Åströms tidigare nummer, men de gör det bra, "White Rabbit" (Åström spexar omkring med ett par kaninöron) och framförallt "Somebody to Love" sitter som ett smäck.
Janne Åström håller världsklass när han tar i ordentligt. (Foto: Morgan Jansson)
De berättar sedan att spelningen med The Who på Woodstock höll på att äventyras då deras manager ville att de skulle ha betalt i kontanter innan de gick upp på scen. Pengar fick flygas in med helikopter så Pete Townshend och grabbarna kunde gå upp på scenen. Janne Åström skämtar om att de behövde väl pengarna eftersom Townshend ju slog sönder sina gitarrer stup i kvarten. Mats Ronander gestaltar the who i en betydligt mer städad och mogen version.
Han börjar med en snygg men lite snäll version av "We're not gonna take it". När sedan Tessan Löf Almberg kliver fram och tar sig an sången i "See me, feel me" så tillför hon en väldig energi, som sedan håller i sig i "Summertime Blues" där Ronander tar sig an huvudsången. "My Generation" sitter också riktigt bra. Ronander är dock mer rädd om sin gitarr än Pete Townshend.
Tessan Löf Amberg både körade och sjöng solo. (Foto: Morgan Jansson)
Ett väldigt helikopterdån hörs över publiken och det blir inledning till Conny Blooms tolkning av Alvin Lee i Ten Years After och låten "I'm going home". Conny Bloom visar att han är både en sångare och gitarrist att räkna med. Han gör det otroligt bra och med en sprudlande energi. Kvällens absolut vildaste och rockiga nummer. När Conny Bloom drar gitarrhalsen mot mikrofonstället så är det verkligen Rock n' Roll. Han avslutar med orden, Nej, jag ska för fan inte gå hem, vi tar bara 20 minuters paus.
Conny Bloom. (Foto: Morgan Jansson)
Akt två inleds med inspelat ljud från Woodstock-festivalen när folkmassan sjöng sin klagolåt över det envisa regnandet. Conny Bloom gestaltar nu Santana i "Soul Sacrifice". Blooms långa mörka hår och skägg gör ju också så att han ser lite ut som Santana gjorde när han uppträdde på Woodstock. Conny Bloom fortsätter att imponera och det är definitivt svårt att sitta still till de medryckande takterna.
Rebecca Meiselbachs fina slagverk tillsammans med Conny Blooms utsökta gitarrspel och det överhuvudtaget storartade kompet gör det väldigt autentiskt. Jag får återigen nypa mig i skinnet, det är verkligen nästan som att man förflyttas 50 år bakåt i tiden. Mats Ronander och Conny Bloom gör, tillsammans, en riktigt fin version av Santanas "Evil Ways".
Rebecca Meiselbach. (Foto: Morgan Jansson)
När supergruppen Hylander, Ronander, Rickfors & Åström gestaltar supergruppen Crosby, Stills & Nash i "Long Time Gone" sitter stämsången banne mig nästan lika bra som originalet, hur är det möjligt? Deras växelvisa solosånger och Mats Ronanders fina gitarrspel förgyller framträdandet ytterligare. De gör även en mycket bra version av "Suite Judy Blue Eyes".
Kiralina Salandy som för kvällen blev en värdig ersättare för Lagaylia Frazier. (Foto: Morgan Jansson)
När inhopparen för Lagaylia Frazier, Kiralina Salandy tolkar Janis Joplin tror jag inte att det är sant. Jag har aldrig hört talas om Kiralina (som kommer från Canada) förut och som hon sjunger, det är overkligt bra! Sedan är det dags för den svenska reinkarnationen av Jimi Hendrix.
Den skönt avslappade Clas Yngström hänger på sig sin slitna fendergitarr och utbrister på sitt härliga dalmål "Vad kul vi har det". Hans version av "Star Spangled Banner" är nog det närmaste Hendrix version man kan komma.
Janne Åström och Py Bäckman i duett. (Foto: Morgan Jansson)
När jag pratar med Yngström efter konserten upplyser han mig att han vet hur varenda ton låter i Hendrix version men inte vill kopiera utan lägga in lite egna ljud och toner. "Star Spangled Banner" tjänar också som inledning till "Purple Haze". Powertrion Yngström, Jägerhult och Damin känns så tajta och samspelta som om det inte gjort annat än att spela tillsammans och så är det ju förstås inte.
Clas Yngström. (Foto: Morgan Jansson)
Kiralina Salandy och Conny Bloom gestaltar Sly & The Family Stone i "Everyday People/Dance to the Music/Higher". UKK förvandlas till en soulklubb i New York på 70-talet. De båda dansar runt på scenen och fyller lokalen med sin energi. Conny Bloom i hatt ser på håll ut som Bob Dylan gjorde i "Rolling Thunder Revue". Alla artisterna kommer sen ut på scenen för att avsluta ordinarie set med "Bad Moon Rising" att det också är bra behöver jag knappast skriva igen.
Hansa Berg. (Foto: Morgan Jansson)
Till extranummer får vi en Woodstock Medley av, "The Weight, Fortunate Son, Pinball Wizard, Crosstown Traffic, Proud Mary och Johnny B Goode. Den städade publiken dansar och jublar, jag tror minsann att de flesta är lika nöjda som jag. Jag måste erkänna att jag var lite tveksam till konceptet innan. Mina förväntningar överträffades med råge. Ren världsklass!
PJ Jägerhult. (Foto: Morgan Jansson)
Det är dock inte riktigt slut än. Bob Dylan var ju inte med på Woodstock, men Dan Hylander tycker att han kan få hyllas ändå. Han leder de övriga och publiken i en allsång av "I shall be released". Det känns som en värdig avslutning på kvällen och vi är fria (released) att gå hem, även om jag hade kunnat sitta kvar ytterligare ett tag för det här var riktigt, riktigt bra. Kolla upp och försök att gå på någon av de kommande föreställningarna om ni kan. Cirkus i Stockholm till exempel den 30 oktober.