På torsdagskvällen landade Robert Wells och hans stora produktion Rhapsody in Rock på Fyrishov. En stor publik bjöds på mycket underhållande musik av olika kategorier.
Robert Wells visade att han är en av Sveriges största underhållare när han tillsammans med rock-trio, Gävle Symfoniorkester, Anders Berglund, sångtrion Vocalettes och gäster, besökte Uppsala och Fyrishov.
Anders Berglund vid pianot. (Foto: Morgan Jansson)
Först ut på den stora scenen installerar sig den c.a 50 personer starka Gävle symfoniorkester. På välkänt orkestermanér börjar de med att stämma upp. Mitt på scenen i en plexiglasbur befinner sig kärnan till den rockigare delen av musiken, Lars Risberg på elbas, Roine Johansson på trummor och Lasse Wikström på elgitarr.
De två gamla parhästarna Robert Wells och Anders Berglund kommer sedan tillsammans in på scenen. Berglund tar plats som dirigent för orkestern och Robert Wells, för kvällen iklädd en glittrande kavaj, glider ner på pallen framför en stor flygel. De inleder med Rhapsody No. 1. Det svänger bra från de första anslagen av Wells.
Robert sparkade bort pallen. (Foto: Morgan Jansson)
Robert Wells som har en enastående förmåga att kännas avslappnad och naturlig presenterar musikerna och berättar att det är 28 år sedan Rhapsody in Rock ägde rum just på Fyrishov, så det är ett jubileum i sig. Han berättar också att på den allra första Rhapsody in Rock spelningen i Sundsvall för 30 år sedan så bestod publiken bara av 80 personer.
Ikväll ser Fyrishovs idrottshalls parkett och läktare mer eller mindre fullsatta ut. Eftersom den stora scenen är byggd utmed hallens ena långsida så lämnas dock stora tomrum på var sida om scenen. Till en början störs jag lite av det, men det tar inte många minuter innan Robert Wells energi får lokalen att kännas intim. Ljudet är till och börja med lite i lägsta laget, men i övrigt är det helt perfekt utan minsta eko.
Vocalettes, Hanna Wanngård, Maria Wells och Pernilla Cowan. (Foto: Morgan Jansson)
Kvällens första vokalist blir Robert Wells hustru, Maria Wells. Varför gå över ån efter vatten, som Robert säger. Maria Wells har en naturlig och fin röst när hon sjunger den fina jazzballaden "For the love we lost, but had" med text av Camilla Läckberg och musik av Robert Wells.
Johnny Logan genom åren den 118:e gästartisten på Rhapsody in Rock. (Foto: Morgan Jansson)
Robert berättar att genom åren har Rhapsody in Rock haft 117 gästartister. Nästa, den 118:e är ingen mindre än den trefaldiga Eurovision Song Contest vinnaren, Johnny Logan. Han gör en mäktig version av John Miles fantastiska hyllning till musiken, med låten som heter precis det "Music" alltså. Robert berättar att han såg John Miles live redan 1979 i Stockholm och blev imponerad och inspirerad av hans blandning av klassiska toner med rock.
Johnny Logan och Vocalettes. (Foto: Morgan Jansson)
Johnny Logan vann som sagt schlagerfestivalen tre gånger, 1980, -87 och -92. Trots att det var ett tag sedan hans storhetstid så är hans röst i gott skick och han lyckas med viss ansträngning ta några riktigt höga och långa toner. Det är riktigt bra och mäktigt med en så stor orkester i ryggen samt Wells fina pianospel på både flygel och elpiano.
Nästa låtval är överraskande amerikanen Steve Earles fina låt "Galway Girl" med irländska toner som passar irländaren Johnny Logan bra, men tyvärr tycker jag att arrangemanget blir lite för käckt för att härstamma från den tuffe Steve Earle. Anders Berglund har ännu mer bakgrund än Johnny Logan i Eurovision Song Contest. Han har deltagit som dirigent i 13 internationella och 16 svenska schlagertävlingar.
Lars Risberg elbas och Lasse Wikström elgitarr. (Foto: Morgan Jansson)
Att Robert Wells är en fingerfärdig och skicklig pianist råder det naturligtvis inte minsta tvekan om, men i stycken som Khachaturians "Sabre Dance" briljerar han verkligen. Det ser så enkelt ut när hans fingrar dansar över tangenterna, men är naturligtvis det helt motsatta. Vocalettes som består av Maria Wells, Pernilla Cowan och Hanna Wanngård gör en medryckande version av "Proud Mary".
Alice Power en av Roberts duktiga elever. (Foto: Morgan Jansson)
Robert Wells berättar om sin årligen återkommande "master class" för unga pianister mellan 12 och 25 års ålder. De får under någon vecka möjlighet att utveckla sitt spelande i Wells Academy.
Till deras ära framför Wells sedan sitt egenkomponerade stycke "A window to the past" Det är smäktande vackert och det är intressant att följa Anders Berglunds böljande rörelser som dirigent.
En av de tidigare eleverna, den nu 18-åriga Alice Power bjuds in på scenen. Hon "duellerar" och samspelar lekfullt med Wells. Hon gör det så bra att jag nästan har svårt att skilja deras spel åt. Robert Wells ser minsann till att återväxten av pianister hålls vid liv. Innan det är dags för pausvila, avslutar hela ensemblen, inklusive Logan, med vad, som Wells säger, är vad det hela handlar om. Vi får höra Robbie Williams låt "Let me entertain you".
Hele ensemblen på Fyrishovs tillfälliga scen. (Foto: Morgan Jansson)
Del två av konserten inleds bland annat med lite musik av ABBA. Wells och Berglund sjunger och spelar Ring, Ring tillsammans med Vocalettes på sång. Efteråt ursäktar sig Wells med orden "förlåt Björn och Benny". Fast inte behöver han göra det inte. Anders Berglunds pianostycke som han komponerat åt Robert Wells följer. Det är mycket vackert med utsökt spel av Wells.
Det välkända Euro Te Deum introt inleder ett eurovisions-medley med Johnny Logan som han börjar med sin största hit "What's another year" som han vann med 1980. Anders Berglund visar att han inte bara är dirigent, arrangör, kompositör och pianist när han sjunger Tom Jones megahit Delilah.
Cai Dasheng, Zhang Zhe, Wang Chuan och Wei Haoran. (Foto: Morgan Jansson)
Även Robert Wells är en bra sångare, vilket han inte minst visar i sin fina tolkning av Elton Johns "Take me to the pilot" med gospelkör av Vocalettes. Sedan kommer överraskningen som för mig blir kvällens absoluta höjdpunkt. Fyra kinesiska tenorer bjuds upp på scenen. Cai Dasheng, som är svensktalande, talar om att de är lite omtöcknade av resor och tidsskillnad, man ingen får sova, vilket heter Nessun Dorma på italienska.
Två av hans medsångare är bosatta i Milano varav den ena sjunger på ärevördiga La Scala. De andra tre heter Zhang Zhe, Wang Chuan och Wei Haoran. Deras sång är bland det absolut vackraste som jag någonsin har hört och publiken reagerar med jubel och bifall när deras fantastiska röster nästan lyfter taket på Fyrishov. Nessun Dorma ur Puccinis opera Turandot är nog också bland det vackraste musikstycke man kan höra.
Tenorerna hade en spontan sångstund med de kinesiska studenterna som var på plats. (Foto: Morgan Jansson)
Cai Dasheng talar om att de är mycket stolta att få uppträda i Uppsala samt att Uppsala universitet är mycket välkänt i kina. Många kinesiska studenter väljer att studera här och flera av dem är i publiken ikväll. Det är naturligtvis en svår uppgift att följa upp de fyra tenorernas skönsång, men Robert Wells klarar sig riktigt bra när han hyllar Victor Borge i en både underhållande och rolig pianosekvens.
Beethovens ödessymfoni blir inledning till Chuck Berrys "Roll over Beethoven". Robert Wells verkar leva sig in i rollen som Jerry Lee Lewis när han kickar omkull pianopallen och hukar sig över flygeln och hamrar på tangenterna.
Anders Berglund sjöng solo med bravur. (Foto: Morgan Jansson)
Det blir en fortsatt blandning och musikalisk mångfald i slutet av föreställningen när kvällens deltagare rockar loss i "Rockin' All over the world" Både Johhny Logan och The Chinese Tenors får sedan komma in för varsitt extranummer. Sedan uppmanar Robert Wells publiken att spela luftgitarr då han hänger på sig en synt med gitarrliknande hals och tillsammans med gitarristen Lasse Wikström kör på med Status Quos "Whatever you want".
Robert Wells har en riktigt bra sångröst. (Foto: Morgan Jansson)
Efter konsertens slut, då de flesta besökarna redan lämnat lokalen, ger de kinesiska tenorerna en liten extraföreställning för sina studerande landsmän, borta i ett hörna brevid scenen. Uppsalanyheters fotograf Morgan Jansson smiter också dit medans jag väntar i kö på att få hälsa på och tacka Robert Wells. Han ger sig tid att prata med alla som vill, signera sin nya bok "Blod, Svett och toner", CD-skivor och ta selfies med de som önskar.
Gruppfoto med tenorerna och studenterna. (Foto: Morgan Jansson)
När jag en stund senare cyklar hem i höstmörkret är jag helt uppfylld med musik och inser att att det går utmärkt bra att blanda i stort sett vilka stilar som helst. Som Lill Lindfors sjöng "Musik ska byggas utav glädje". Tack för glädjen Robert Wells och company!