Med värme och energi förtrollade systrarna Megan och Rebecca Lovell i Larkin Poe Parksnäckans publik. Deras sätt att blanda upp blues med modernare tongångar ger dem en originalitet och deras publikkontakt är i en klass för sig.
Det är extra spännande och roligt att ett amerikanskt band som är i början av sin karriär gästar Parksnäckan. Systrarna Megan och Rebecca Lovell från Georgia bildar kärnan i gruppen Larkin Poe. Namnet har de tagit från en släkting många släktled bakåt, ja de är faktiskt släktingar till författaren Edgar Allan Poe.
Det är andra gången systrarna Lovell är i Uppsala. De var förband till Elvis Costello 2014, samma år som de också slog igenom på den stora Glastonbury festivalen i England.
Förbandet Virtues. (Foto: Morgan Jansson)
En halvtimme innan utsatt konserttid går förbandet the Virtues plötsligt upp på scenen och kör igång med sin lite poppiga rock. Det känns på något sätt som inte publiken var riktigt beredd på det och deras entré blir lite anonym. Även om jag tycker att deras låtmaterial känns starkt och bandet gör ett bra jobb, så lyfter aldrig framträdandet riktigt. Inomhus i en mindre lokal skulle de säkert göra sig bättre.
Gitarrister i förbandet Virtues. (Foto: Morgan Jansson)
En helt annan typ av entré får vi uppleva en stund senare, när Larkin Poe kommer in på scenen med varma och inbjudande gester och rörelser gentemot publiken. Deras leenden är smittande, och redan här känns det vilken energi som systrarna Lovell för in i Parksnäckan. Rebecca sjunger "lead" och spelar elgitarr, Megan spelar slide på sin lapsteel-gitarr som hon håller med ett stöd mot höften, stående, istället för att ha gitarren i knät som lapsteel-gitarrister ofta har. Kevin McGowan spelar trummor och Tarka Layman spelar bas.
Megan Lovell med sin lapsteel-gitarr som hon håller med stöd mot höften. (Foto: Morgan Jansson)
Det är fullt ös som gäller från början när de kör igång med Summertime Sunset. Efter ett tag kliver Megan fram för sitt första slide-solo och hon gör det så bra. Till den mer popaktiga Trouble in Mind blir det handklapp tillsammans med publiken och skön stämsång av Rebecca och Megan.
Rebecca berättar att de kommer från Atlanta, Georgia men inte direkt för de var i Oslo och spelade igår. Hon hälsar oss välkomna till denna kväll även om det inte känns som kväll på grund av ljuset. Hon uppmanar oss också att sjunga med i Leadbellys gamla slagdänga Black Betty som de spelar härnäst. De har i stort sett varit ute och turnerat i 2 år, men det märks verkligen inte på deras flödande energi. De var i Sverige tidigare i år, när de spelade på Nalen. Rebecca talar om att de verkligen gillar den svenska publiken, - för ni förstår er på bra musik i ert land.
Rebecca Lovell. (Foto: Morgan Jansson)
Det är ofta tunga och läckra bluesriff med mycket av Megans slidespel som blandas med modernare nästan lite R & B-aktiga toner, främst vad det gäller Rebeccas sång. Hon är en väldigt duktig sångerska med en fin röst, men ibland kanske hon "wailar" lite för mycket.
Överhuvudtaget kanske de vill lite för mycket. De skulle vinna på att dra ner tempot lite mer ofta, för att sedan ösa på igen. Ett parti då Rebecca byter från elgitarr till banjo är en av konsertens höjdpunkter. Hennes banjospel i kombination med Megans slidespel är magnifikt.
Larkin Poe, en av de mest minnesvärda spelningarna i Parksnäckan enligt Uppsalanyheters musikskribent Pär Dahlerus.
Förutom att de har en sådan enastående publikkontakt så har de också en väldigt fin kontakt med varandra. De verkar trivas ihop och verkligen ha roligt när de spelar tillsammans. De för musiken också viktiga trummorna och basen som båda hanteras klanderfritt av McGowan respektive Layman hamnar helt i skymundan bakom systrarna Lovells charm och utstrålning.
Kevin McGowan på trummor. (Foto: Morgan Jansson)
Rebecca blir glad när hon ser små barn med hörselkåpor i publiken och berättar att deras föräldrar också tog med dem på konserter när de var små. Deras pappa gillade Black Sabbath, Led Zeppelin och liknande medans mamman förde in Beethoven och Mozart i deras musikmedvetande.
Rebecca och Megan började sin musikkarriär med att spela Bluegrass tillsammans med storasyster Jessica som The Lovell Sisters. Rebecca hyllar all "Roots American Music" som innefattar Blues, Gospel, Americana, Bluegrass med mera, och det blir inledningen till Son House fina Preachin' Blues.
Basisten Tarka Layman. (Foto: Morgan Jansson)
Vid ett tillfälle går Megan ner i publiken och spelar sitt fina slidespel. Hon bjuder in publiken ännu mer på så sätt och det märks att det uppskattas mycket av de kraftiga applåderna att döma.
Låten Mississippi skrev Rebecca efter att de besökt bluesrötternas land, eller som hon kallar det, Guds land, i Mississippi Deltat. Hon berättar sedan att de får en dag ledigt imorgon och ska passa på att besöka Slottet och Domkyrkan. De vill gärna ha tips via sociala medier om var de kan äta bra mat.
Rebecca Lovell. (Foto: Morgan Jansson)
När en luftballong svävar in över Fyrisån ropar Rebecca att de ska signalera med elden tre gånger om de hör henne. Signalerna kommer direkt i retur från ballongfarkosten. Överhuvudtaget känns hennes mellansnack väldigt avslappnade, spontana och naturliga. Systrarna Lovell känns uppriktigt och ärligt glada när de tackar publiken för en fin kväll. De rockar på med nästan punkig energi innan de lämnar scenen.
Megan Lovell. (Foto: Morgan Jansson)
Till extranumret bärs en trumma fram på scenen och alla fyra musikerna kommer fram. Rebecca sjunger blueslegenden Robert Johnsons Come on in my kitchen till Megans komp på slidegitarr, Kevin McGowans trumma och Tarka Laymans tamburin. Det blir en fin hyllning till rötterna i bluesen och tillika avslutning på en av de mest minnesvärda spelningarna i Parksnäckan som jag upplevt.
