Jag förvånar mig faktiskt lite själv med att verkligen gilla David Ritschards nyligen släppta album Brobrännaren.
Först kan man nämligen tycka att det verkar kitschigt och lite töntigt. David Ritschard har dock hittat sin egen nisch och hamnar definitivt på rätt sida om "töntgränsen".
Det är väldigt lätt att avfärda hela grejen innan man fattar hur genialt det är. Det äkta och genuina och modet att göra denna ursvenska country med Stockholmsdialekt berör verkligen. Låtarna är mycket välgjorda och de vardagsrealistiska texterna är välskrivna, tänkvärda och ibland vassa.
Jag kan inte låta bli att dra en slags parallell till Amanda Ginsburgs jazzalbum "Jag har funderat på en sak" också det med vardagsrealistiska texter. De gör liknande saker inom olika genres och båda visar att det blir väldigt bra och originellt på svenska. På engelska hade säkert båda två varit bra men inte alls stuckit ut på det sätt som de gör nu.
Härom veckan uppträdde David Ritschard, med sitt stora band Krokodiltårarna, på Sthlm Americana festivalen. Jag hade själv förmånen att närvara vid deras framträdande som senare hyllats av många som ett av de bättre under festivalen. Jag är beredd att hålla med. Vad kan förresten vara mer rätt på en sådan festival än en charmig söderkis som gör sin egen country på Stockholmsdialekt.
Jag ser David Ritschard mer som en brobyggare än en brobrännare. Eftersom han förenar den svenska visan med klassisk amerikansk countrymusik. Han gör det dessutom väldigt bra och med ett band av enastående musiker, bland annat Uppsalas egen lapsteel-mästare Nicke Widén.
Jag ger albumet 10/10
