Amythyst Kiah från Johnson City, Tennesse uppträdde på Klubb Uffe, Katalin på tisdagskvällen. Genom hennes själfyllda sångstämma känner man de musikaliska rötterna tydligt, men dessutom får vi många väldigt informativa, detaljerade och långa mellansnack. De bakgrunder hon ger till låtarna gör att man lyssnar mer på texterna och får en större förståelse.
Amythyst Kiah börjar med att kliva in på scenen och hänga på sig sin gitarr utan att säga något, bara med en nickning till publken. När hon börjar spela på sin gitarr är magin där på en gång och när hon sedan börjar att sjunga får jag gåshud direkt. Vilken fantastisk röst hon har. Den har en sådan själ och man hör och känner att de musikaliska rötterna når långt ner i den amerikanska söderns mylla.
Sedan börjar hon att prata, och det gör hon mycket och hon kan sin musikhistoria. Hon har en examen i "old time music" från Universitetet i Johnson City. Hon är en intressant berättare. För en del kan det säkert bli aningen för detaljerat, även om jag personligen tycker det är väldigt intressant att lyssna på henne. Det blir ibland lite som en föreläsning varvat med musik.
En kvinna, en gitarr, så bra. (Foto: Morgan Jansson)
Hon berättar att den första låten heter Hangover Blues. Hon skrev den när hon höll på att fastna i för mycket festande och alkohol. Alla ville ju bjuda på en drink efter spelningar. Det blev ibland för mycket och det hämnar ju kreativiteten så hon stod inför ett vägval för några år sedan, och det verkar som att hon valde rätt väg.
Amythyst Kiah är inte bara en otrolig sångerska, hon hanterar både sin gitarr och senare sin banjo mästerligt. Hennes spelstil är så avslappnad och har ett väldigt skönt flyt.
Amythyst Kiah. (Foto: Morgan Jansson)
Spelningen på Katalin är den sista på hennes korta Sverigeturné. Hon kom hit den 12 juni och har åkt runt en hel del på vägarna. Hon talar om att hon tycker mycket om Sverige och människorna hon har mött. Hon spelar sedan ett par låtar från sitt kommande album som ska heta Wary and Strange och släpps nästa år.
När hon sedan plockar upp sin banjo så känns de historiska vingslagen ännu mer. Det är något så genuint och äkta över hennes kraftfulla och vackra stämma till det fina banjo-ackompanjemanget. Publiken lyssnar med vördnad och i tystnad. Ingen pratar och för oväsen. Man uppslukas verkligen helt av hennes röst och musik.
Amythyst Kiah i ett intressant mellansnack. (Foto: Morgan Jansson)
Förutom att ge oss en massa musikhistoria berättar hon bland annat om det musikprojekt hon deltagit i tillsammans med Rhiannon Giddens, Leyla McCalla och Allison Russell. De spelade in skivan Songs of our native daughters tillsammans. De har också blivit nominerade till ett prestigefyllt "Americana awards" med den. Låten Wild Turkey tog henne många år att skriva.
Hon ville att den skulle bli precis rätt, för den handlar om hennes mamma som Amythyst förlorade redan då hon bara var 17 år gammal. Det har tagit henne lång tid att bearbeta mammans bortgång. Den låten liksom alla andra får så mycket mer innebörd när hon sedan framför dem.
Amtthyst med sin banjo. (Foto: Morgan Jansson)
Låten Black Myself tycker jag är en av konsertens absoluta höjdpunkter. Kortfattat kan man säga att de olika verserna beskriver hur situationen varit för Afro-Amerikaner under olika tider. När Amythyst lämnar scenen är det inte för så länge. Hon klappas snart in av den entusiastiska publiken.
Hon avslutar med den kända country-gospelsången "Let the Circle be Unbroken. Finns det någon som hjälper till att hålla cirkeln obruten så är det Amythyst Kiah. Hon säger att hon vill komma tillbaka för en längre Sverigeturne snart, det känns verkligen lovande!
