"That little Ol' band from Texas", som ZZ Top kallar sig själva drog en stor publik på runt 8,000 personer till Botaniska Trädgården. Visserligen överträffade de mina förväntningar, men med en 50-årig lång och gemensam karriär så borde de tre herrarna Gibbons, Hill och Beard kunna prestera mycket bättre. Även vädret gav perfekta förutsättningar.
Det är väldigt roligt att arrangören Brink & Berger tillsammans med Live Nation fortsätter det som nu har blivit som en tradition i Uppsala, med stora rock-konserter i Botaniska Trädgården. Inte hade jag trott att de gamla favoriterna ZZ Top någonsin skulle spela i Uppsala. Senast jag såg dem uppträda live var 1983 i Stockholm.
Goodbye June var förband (Foto: Morgan Jansson)
Det är mycket folk i den fina Botaniska Trädgården, men det känns aldrig trångt (det ska möjligtvis vara i de långa mat och dricka-köerna). Trots den stora folkmassan och flödande öl så känns det lugnt och tryggt. Förväntningarna ligger i luften i publikhavet framför den stora scenen. Klockan 19:45 kliver förbandet Goodbye June från Nashville, Tennessee in på scenen. De får en otacksam entré eftersom bakgrundsmusiken precis höjs när de fem musikerna går ut på scenen.
Deras spelning är omväxlande och bra, men de känns lite identitetslösa, som att de letar efter sin stil. Sångaren har en gäll och passande rockröst. Jag tror att de skulle göra sig mycket bättre på en rock-klubb som Katalin. Deras spelning pågår ungefär 40 minuter.
Frank Beard bakom sitt stora trumset. (Foto: Morgan Jansson)
På utsatt tid klockan 21, så kommer så kvällens huvudattraktion bestående av Billy Gibbons på gitarr, Dusty Hill på bas och trummisen Frank Beard in på scenen. Frank Beard smyger sig först in bakom sitt enorma trumset med dubbla baskaggar, sedan kommer Billy Gibbons och Dusty Hill.
Deras spräckliga och färggranna el- och basgitarrer matchar varandra liksom de långa och karakteristiska skäggen, solglasögonen och hattarna. de kör igång med "Got me under pressure" från albumet Eliminator (1983). Det låter platt och tunt i början men efter någon låt är ljudet mycket bättre och gubbarna kommer också igång. De radar upp hit efter hit och låtarna går i varandra utan avbrott eller mellansnack.
Dusty Hill, Billy Gibbons (Foto: Morgan Jansson)
Som allra bäst tycker jag att de blir när de kör de lite äldre blueslåtarna från 70-talet, "Waiting for the bus" och "Jesus just left Chicago". Plötsligt dånar en bas som får marken att skälva från Dusty Hill. Vad gjorde han? Frank Beard, trummisen som heter skägg men bara har mustasch, drar igång med en trumrytm som känns bekant. Det är deras stora hit "Gimme All Your Loving" som spelades flitigt på MTV:s storhetstid i början av 80-talet. Minsann, det börjar koka lite i den annars ganska stillsamma publiken.
Dusty Hill. (Foto: Morgan Jansson)
It's Blues time utropar Billy Gibbons och de kör igång "I Gotsta Get Paid" från det senaste albumet "La Futura" (2012). Dusty Hill byter från elbasen till någon slags basklaviatur. Mellansnacken är nästan obefintliga. Visst, ibland utropar Billy Gibbons "Are we having a good time, now". När han lite intränat, fumlar efter rätt tackfras, från Gracias via Merci till tusen tack, möts han av publikens jubel.
Han lägger också in Uppsala och Sweden i texten till den tunga "My Heads in Mississippi". Billy Gibbons känns överhuvudtaget lekfull och på ett väldigt gott humör. Han är också verkligen en mästare på sköna bluesriff.
Billy Gibbons. (Foto: Morgan Jansson)
Billy Gibbons och Dusty Hill sjunger båda och gör det skapligt. Vissa tonlägen låter mindre bra. Varför de gör en plötslig cover på den gamla slagdängan "Sixteen Tons" är obegripligt. De har ju en gedigen egen låtkatalog att gräva ur. Genast blir det bättre när Billy Gibbons får in en Gibson Les Paul som han spelar slidespel på till den sköna "Just Got Paid" från 1972.
Med de inledande orden - We gotta do this one for you now, kör de sedan igång med ännu en stor 80-tals hit "Sharp Dressed Man" med klassiska steg och gungande i takt av Gibbons och Hill. Billy Gibbons trixar lite med sin gitarr och låter den glida fritt nedför gitarrhalsen i ett ackord. När han sedan vänder på gitarren visar han en skylt som det står öl på.
ZZ Top. (Foto: Morgan Jansson)
Gibbons och Hill får sedan in varsitt instrument klädda i vit fluffig päls när de kör igång "Legs" i en mer rolig än bra version. De går sedan av scenen efter en dryg timme, men återvänder med glittriga kavajer. Billy Gibbons har en Bo Diddley liknande lådgitarr. Dusty Hill uppmanar Billy Gibbons - Do that thang on your guitar.
Vi får sedan höra den fantastiska inledningen på "La Grange" och de fortsätter med "Tush" och det är riktigt bra! De lämnar åter scenen men klappas in ytterligare en gång. Då får vi en ytterst medioker version av "Jailhouse Rock". För mig är det offatbart att de avslutar med en så uttjatad cover.
Sammanfattningsvis blev det en helt ok konsert, över mina förväntningar, med både djupa dalar och höga toppar. Lite besviken är jag allt ändå. De borde kunna ge så mycket mer.