Rod Melancon har just släppt sitt nya album Pinkville. Den 23 april kommer han att uppträda på Klubb Uffe, Katalin Uppsalanyheters musikskribent Pär Dahlerus har lyssnat på albumet samt fick en pratstud med Rod.

När jag ringer upp Rod Melancon dagen innan hans nya album Pinkville ska släppas (den 5:e april) ska han snart på en skivrelease-spelning för albumet på The Saxon Pub i Austin,Texas. Austin är hans hemstad sedan drygt ett år. Han hade nyligen flyttat dit innan han besökte Sverige och Uppsala för första gången i januari 2018.

Hur känns det att komma tillbaka och hur skiljer sig dina förväntningar nu i jämförelse med förra gången?

- Det känns väldigt bra och jag glädjer mig mycket att få komma tillbaka. Det känns tryggare denna gång eftersom jag vet vart jag ska och har många fler följare och fans nu än den första gången. Det var ju den första gången jag reste utanför USA och dessutom den första gången som jag fick se snö i större mängder. Det kanske är varmare denna gång?

-Jag ser också fram emot att få träffa Björns (Björn Pettersson Rootsy) hund och förstås hans lille nyfödde son. Jag är en bra barnvakt.

Rod Melancon från hans uppsalaspelning under 2018. (Foto: Fredrik Bolander)

Vilka är dina främsta minnen från den förra turnén?

- När vi skulle spela på Folk & Rock i Malmö, var min röst helt slut och jag kände mig lite sjuk. Jag kunde verkligen inte sjunga och var tvungen att lämna scenen. Publiken blev förstås besviken, men bandet fortsatte att jamma. Jag kände mig verkligen låg, när jag gick till mitt hotellrum. Jag låg i sängen men kunde inte somna. Till slut klädde jag på mig igen och gick tillbaka. Det jubel och publikens reaktion när jag klev in i konsertlokalen igen, kommer jag aldrig att glömma. Jag sjöng sedan så gott jag kunde.

- Max hamburgare är ett annat minne, jag åt alldeles för många under turnén. Rod berättar för mig att han dagen innan, då vi egentligen skulle ha pratat med varandra, träffade sin nya "video director" för att planera för inspelningen av en musikvideo till låten "Rehabilitation".

Det har hänt mycket sedan Rod var här för ett drygt år sedan. Han har stått på samma scen samtidigt med Steve Earle. En av hans låtar har använts i en Toyota reklam på TV. Något som Rod säger, gav honom extra trygghet när hans nya album Pinkville skulle produceras med mera.

Förra gången du var här hade du med dig gitarristen Will Walden och ni backades upp av musiker från Jetbone. Hur blir det denna gång?

- Will kommer förstås med nu också, han är som min högra hand. Grabbarna från Jetbone kommer att backa oss denna gång också, men med en annan basist. "Gus" (Gustav Sjödin) är i USA där han hittat kärleken. Keyboardspelaren Rasmus Fors spelar i ett soul-jazz projekt, så basisten Jonathan Eriksson därifrån ersätter Gus denna gång. Trummisen Albin Linder är med också som förra gången. Det känns tryggt att spela med dessa fina musiker igen.

Will Walden spelar gitarr på skivan samt den kommande turnén. (Foto: Fredrik Bolander)

På det nya albumet Pinkville spelar Will Walden gitarr, JaRon Marshall keyboards, Adam Nurre trummor och Scott Davis bas. Rod var glad att han skulle spela med dessa musiker på releasespelningen i Austin också. Musikerna han spelar med kan annars komma att variera. Den som är viktigast för hans sound är förstås Will Walden. Rod talar om att JaRon på keybords också har kommit att bli en viktig ingrediens i hans sound. Dessutom är JaRon den första andra musiker från Louisiana som Rod spelat tillsammans med. Albumet är producerat av Will Walden och Adrian Quesada.

Berätta lite om albumet, Rod!

- Det som är som en röd tråd, eller ett tema, igenom hela Pinkville, är att alla sångerna handlar om olika val eller vägskäl (Crossroads) som karaktärerna i låtarna ställs inför. Ibland kan valet ta livet av dig och ibland hittar man en väg ut.

- Introt som också heter Pinkville handlar om en man i långkalsonger och armékängor som gick fram och tillbaka på sin gård. Vi såg honom varje gång vi åkte förbi trakten. Jag var i tio års åldern och frågade till slut min pappa, vad det var för man. Mannen hade varit med i Vietnamkriget och blivit påverkad av sina hemska upplevelser där. Detta minne har påverkat mig och följt med mig genom livet. Jag visste att jag ville göra något med det. Jag bad Will att göra ett riff som skulle ge en känsla av djungeln i Vietnam och sedan byggde jag upp min text kring det. Det blev mycket effektfullt och en bra inledning på skivan. Pinkville var de amerikanska soldaternas kodnamn för My-Lai massakern i mars 1968 under Vietnam-kriget.

Rod berättar vidare att det mycket är tack vare Björn Pettersson på Rootsy som det blev ett fullängds-album. Skivbolaget ville först att Rod skulle släppa en kortare EP.

- Björn stod på sig och sa att jag behövde ett helt album inför den kommande turnén och så blev det, säger Rod.

Flera av låtarna bygger på egna erfarenheter. Westgate är namnet på ett lite sämre område i staden Kaplan, Louisiana där droger och annat flödade. Rod växte upp i Wright på landsbygden utanför Kaplan. Rod hamnade själv i missbruk som han nu har lyckats ta sig ur och därav kom låten Rehabilitation till. Manic Depression är också en låt som bygger på egna upplevelser. Rod har fortfarande depressiva perioder, men han har lärt sig att handskas med dem på ett annat sätt än tidigare. Han säger till mig att han inte hade varit en så bra låtskrivare om han inte haft en del av dessa upplevelser. Att skriva låtarna är en slags terapi för honom. Han är också en mästare på att skriva små berättelser ur fantasin, låtarna Lord Knows och Cobra är två sådana exempel.

Låten Corpus Christi Carwash handlar om artisten Freddy Fender som "glömdes bort" och jobbade just på en biltvätt i Corpus Christi, Texas. The Heartbreakers är en storslagen hyllning till Tom Petty. Going Out West och 57 Channels är covers eller kanske mer tolkningar av två av Rod Melancons stora förebilder, Tom Waits respektive Bruce Springsteen.

Missa inte chansen att se Rod Melancon med band på Klubb Uffe Katalin den 23 april. (Foto: Justin Stelly)

Hela albumet hänger ihop som en enhet. Rod Melancon har ett effektivt och fängslande sätt att berätta i sina låtar. Han både pratar samt sjunger med ursinnig styrka i låtarna. I de lugnare låtarna som Corpus Christi Carwash, Lord Knows och Manic Depression framträder hans röst på ett annat sätt och är mycket behaglig att lyssna på. Både sång och musik är väldigt varierad albumet igenom. Det är mycket tydlig hur viktig gitarristen Will Walden är i sammanhanget. Många melodier kommer från olika riff som han spelat upp för Rod. Will Waldens gitarrspel är inte bara viktigt, det är också fantastiskt bra.

I mina öron är Pinkville ett helt fantastiskt album som jag givetvis ger full poäng 10/10.

Jag tror att Rod Melancon kommer att kunna gå väldigt långt, förutsättningarna finns i alla fall. I framtiden kan det vara något att berätta för vänner och bekanta, jag såg Rod Melancon innan han blev riktigt stor, så missa inte denna fantastiska artist när han dyker upp på Katalin den 23 april.