Mikael Ramel och hans band besökte Kulturoasen i natursköna Håga på söndagseftermiddagen, deras spelning bjöd på stor variation med musik från en lång karriär.
Det var många som hade tagit sig ut till Kulturoasen för att se Mikael Ramel spela med de skickliga och välrenommerade bandmedlemmarna denna söndag. En laguppställning med Kenny Håkansson på elgitarr, Göran Lagerberg på bas, Mats Öberg på klaviatur och Benna Sörman på trummor är ju vad många skulle drömma om.
När jag intervjuade Mikael Ramel häromdagen sa han till mig att de enbart skulle spela musik från albumet Till Dej eftersom det är en kortare speltid på Kulturoasens lunchspelningar. Detta hade han dock reviderat sedan dess. Han inleder nämligen med att berätta att de kommer att köra ett komprimerat set med lite av varje ur karriären. Detta är ett lyckat drag då vi fick smakprov på både gammalt och nytt.
Mikael Ramel sätter sig på en pall mitt på scenen med sin akustiska gitarr, Kenny Håkansson och Göran Lagerberg ställer upp bakom honom och längst ut på var sin sida finns Benna Sörman och Mats Öberg. De börjar med tre låtar från albumet Till Dej.
Låtarna har stått sig väl sedan de gavs ut för 47 år sedan. I introduktionen till den tredje låten som heter just Pengar så talar Mikael Ramel om att skivan, som nu är nyutgiven på vit vinyl, finns till försäljning. "Den kostar 400 men om ni vill ha den signerad får ni den för 200", säger han med glimten i ögat.
Mats Öberg imponerar med ett snyggt synt-solo som ibland nästan låter som en steel-gitarr i ljudbilden. Det svänger bra och publiken är med på noterna av applåderna att döma. Någon i publiken ropar en önskan "kan du inste spela pappas låt Släkthuset?" Mikael Ramel fattar sig snabbt och svarar om du kommer upp och sjunger den.
Han fortsätter sedan med att presentera nästa låt som gjordes med bandet Steampacket 1966. De vann för övrigt Hylands Hörnas popbandstävling. På nyårsafton 1966 skulle de få vara med i TV, men just den natten gick Nackasändaren sönder så det blev ingen sändning.
Sedan rör vi oss till nutid. Mikael Ramel berättar att han för något år sedan fick en skiva med musik av Citizen K (Klas Quist). Musik som Ramel blev mycket förtjust i, till och med så mycket att han ville skriva om och tolka en del av låtarna på svenska. Det hela mynnade ut i den fantastiska skivan "I huvet på varann".
Vi får höra öppningsspåret Gryningen som Ramel inleder på sin akustiska gitarr och sedan faller hela bandet in i den sköna grooven. När de spelar Tomrummet från samma album spelar Mats Öberg munspel samtidigt som han spelar en pianostämma med högerhanden.
Det är klart imponerande, dessutom att han hitta rätt på tangentbordet utan att kunna se något. Överhuvudtaget tycker jag att Mats Öberg är den musiker som imponerar mest under dagens konsert och det är inte illa i detta sällskap.
Efter partiet med låtar från det nya albumet får vi lite vokalsång, alltså när man bara sjunger på vokaler, förtydligar Ramel. När han kom på låten låg han bakom en bil som hade texten Malaromalarna allt mellan vägg och tapet. Refrängen Å Ä å Ö i EU, är i sann Povel-anda och här märks verkligen rötterna från pappan.
Det bjuds på lite allsång från publiken, så också i nästa nummer där publiken får sjunga raderna Jag hade fel. Mikael Ramel tycker att nästa moment är att lära politikerna sjunga dessa rader. De avrundar den innehållsrika dryga timmen med "ett sjok" av låtar som börjar med en låt som aldrig blev inspelad men var med i radioprogrammet Tonkraft 1973.
Göran Lagerberg var för övrigt också med i bandet som på den tiden hette Unga Hjärtan. I detta "sjok" hörs också progressiva tongångar som påminner lite om Samla Mammas Manna.
De fem musikerna klappas upp på scenen till ett extranummer. Mikael Ramel berättar att han, i slutet 60-talet, tillsammans med sina musikerkompisar sög åt sig musik av många olika slag. En artist de lyssnade på var Janis Ian. Han har nu gjort en mer passande text till hennes låt We are the younger generation tidsanpassad och på svenska blir texten Vi är de äldre nu.
Det känns som att vi fick uppleva en hel del olika musik under den dryga timme som bandet spelade. Jag skulle gärna ha velat se en längre konsert där musikerna kunnat ta ut svängarna ännu mer. De flesta solona stod den förträfflige keyboardspelaren Mats Öberg för. Lite duellerande med Kenny Håkansson hade suttit fint, men i det hela var det en fin stund på Kulturoasen.
Möjlighet att se en längre konsert, med ännu fler ingredienser, finns på Fasching i Stockholm redan den 4 april.
Alla bilder: Pär Dahlerus
