Att specialisera sig på att enbart spela Pink Floyd-låtar är en minst sagt vansklig uppgift. Det finns få band i världen som har många fans som kan i stort sett varenda utgiven ton och därmed riskerar kritik för samtliga avvikelser från det brittiska originalet. Svenska P-Floyd är ett av dem, och på lördagkvällen mötte de publiken på Uppsala Konsert & Kongress.

Det finns många orkestrar som lever på att tolka andra kompositörers musik. Framför allt inom den klassiska musiken finns det ju grupper (ensembler) som framför musik av allt från de stora mästarna till dagens tonsättare.

P-Floyd det var mycket ljuseffekter under hela föreställningen. (Foto: Morgan Jansson)

Inom popmusiken har det med åren blivit allt vanligare att grupper helt ägnar sig åt framföra låtar av en enda artist eller grupp. Och när dessa poptolkare spelar andras verk finns det, till skillnad från inom den klassiska musiken, oftast en inspelad förlaga. Då infinner sig frågan om målet är att göra en tolkning som är så nära originalet som möjligt, eller och hur stort utrymme det finns för tolkningar.

Thomas Alm. (Foto: Morgan Jansson)

P-Floyd bildades i Dalarna 1993 just för att spela Pink Floyds musik. Genom åren har de sakta men säkert byggt upp en stor fanskara. De arrangerar regelbundet festivaler hemma i en lada i Skog med fans från hela landet, i en lada! De säljer också skivor och filmer med musik från sina konserter.

Alla som kan sin Pink Floyd vet vilken låt de spelade när den här bilden togs. (Foto: Morgan Jansson)

Min första konsert med P-Floyd var på Dalhalla 2014. Då var jag inställd på ett band som skulle försöka låta så likt originalet som möjligt. Men en del av det unika med P-Floyd är att de tillåter sig att göra musikaliska utsvävningar. Den kunskapen var bra att ha inför återträffen på UKK.

Peter Holmstedt med sin 6-strängade elbas. (Foto: Morgan Jansson)

P-Floyd kallar sin pågående turné för "Welcome To The Machine" efter ett av fem spår på "Wish You Were Here". Och redan konsertens fjärde låt inledde en albumspelning där skivan spelades från början till slut.

Hans Lundin och Eleonor Ågeryd. (Foto: Morgan Jansson)

I marknadsföringen kring turnén menar P-Floyd att "Wish You Were Here" är Pink Floyds kanske mörkaste och tyngsta album. Och inte är Roger Waters texter om allt från relationer till musikindustrin några muntra texter. Ironiskt nog är skivan rent musikaliskt bland det mest lättillgängliga de gjorde.

P-Floyd på UKKs scen. (Foto: Morgan Jansson)

De som kom för att höra ett pärlband med Pink Floyd-hitar fick sin önskan uppfylld, men detta var inte alls en best of-föreställning. Istället bjöds publiken på en bra blandning av låtar från i stort sett hela Pink Floyds historia. Spannet sträckte sig från allra första singeln "Arnold Layne" 1967 till "High Hopes" från 1994 års album "The Division Bell".

Jan Stumsner. (Foto: Morgan Jansson)

Konsertens avslutning blev åtta (!) blandade spår från dubbelalbumet "The Wall", och av publikreaktionerna att döma var det också dessa som var mest uppskattade. "Another Brick In The Wall Part 2", "Run Like Hell" och "Comfortably Numb" är klassiker som en hel generation popintresserade kan utan och innan.

I just "Comfortably Numb" finns också ett gitarrsolo som i musiktidningar listas som ett av världens bästa. Och då var det faktiskt första och enda gången under hela konserten undertecknad inte var helt nöjd med att när gruppens ledare Jan Stumsner inte följde originalet ton för ton.

Marica Lindé. (Foto: Morgan Jansson)

Men det är ändå en randanmärkning. Musikerna gjorde en alldeles utmärkt insats konserten igenom. Ett särskilt omnämnande bör dock ges till körande Marica Lindé och Eleonor Ågeryd som kompletterade varandra utmärkt. Till en början hade de en mer tillbakadragen roll, men i andra set fick de ta mer plats och gjorde det med den äran. Mest imponerande var deras roll i "The Trial" som på ett snyggt sätt presenterades för publiken som det rockoperastycke det faktiskt är.

Markus Källström. (Foto: Morgan Jansson)

22 låtar och nästan tre timmar efter start avslutade P-Floyd med "Outside The Wall" på samma sätt som Pink Floyd gjorde live; akustiskt och med hela gruppen längst fram på scen. Men till skillnad från originalet styrde dalagruppen inte sin kosa in bakom scenen, utan gick istället uppför ena trappan i stora salen och ut genom övre ingången, hela tiden sjungandes.

Under avslutningsnumret gjorde man en gemensam utmarsch. (Foto: Morgan Jansson)

När publiken sedan lämnade salen stod gruppen fortfarande och sjöng utanför dörrarna – ett opretentiöst sätt att knyta an till åhörarna och skapa en mer intim stämning. Med tanke på att upprinnelsen till att skivan "The Wall" överhuvudtaget kom till var distansen mellan gruppen och dess publik blev P-Floyds avslutning en angenäm kontrast.

Text: Sverker Åslund