"Vi skulle ju inte bli som dom. Vi vill något mer." Generation efter generation har fasat inför att bli vuxen och risken att bli likadan som de de sett ned på. Och punken var mer än många andra ungdomskulturer ett kraftfullt avståndstagande från vuxennormen.
Ett av de allra största banden i den första punkvåg som sköljde över Sverige i slutet av 1970-talet var KSMB, som bildades som Skärholmens Gymnasiums Punk-Ensemble. På fredagkvällen fick Uppsala och Katalin besök av en modern upplaga av KSMB som berättade om gruppens uppgång och fall i form av en musikalisk teaterföreställning. Sångarna och frontfigurerna Michael Alonzo och Steppan Guiance guidade publiken genom gruppens historia och fram till idag.
Och utan att avslöja för mycket så blev naturligtvis Skärholmenpunkarna som de vuxna de föraktat så. Det är talande att Alonzo har vit skjorta och Steppan har kavaj, för de ser verkligen ut som representanter för den vuxenvärld de inte ville bli en del av.
En stor del av föreställningen består av historien om en av gruppens första gitarrister; Johnny Sylvan. Johnny drabbades av psykisk ohälsa och lämnade KSMB precis innan de fick sitt stora genombrott.
Eftersom Johnny inte kunde vara med själv representerades han av en handdocka vid ett par tillfällen i föreställningen, ochAlonzo agerade buktalare. Även om detta enkla knep är ovanligt i rocksammanhang fungerade det förvånansvärt bra.
"En slemmig torsk" – låten som tog dessa legendariska punkare från Skärholmen till Svensktoppens sjätteplats, och åtminstone enligt legenden gjorde att det populära radioprogrammet lades ned veckan efteråt, var också Johnnys egen låt, och att den fick ge namn åt denna musikaliska teaterföreställning är ganska naturligt.
Föreställningens första halva var ganska lättsam ibland och var stundtals kanske en smula tramsigt. Ett bra exempel på det är att medlemmarnas första år presenterades i en kortfilm vars animationer för tankarna till Terry Gilliams arbete för Monty Python.
Den första halvan var också den mest genomarbetade och tempot var bra hela vägen fram till mittpausen. Andra halvan var inte lika driven, utan mer tid ägnades åt rakt berättande varvat med låtar som illustrerade berättelsen. Några minuter hade kunnat klippas bort där utan att något missats.
Visst är "En slemmig torsk" en amatörföreställning, men den känns på det hela taget ärlig och genomtänkt. Sorgen över bandet som på bara några år föll isär och bitterheten över de ageranden som gjorde detta har inte dolts på något vis. Men det är svårt att komma ifrån att historien hade vunnit på att höra övriga medlemmars syn på vad som gjorde att allt tog slut.
Det är sällan något likt "En slemmig torsk" gjorts i Sverige. Det närmaste jag kommer att tänka på är Nationalteatern som spelade teater med rockmusik som fond. Visserligen lirade Nationalteatern i en annan division när det gäller teater, men likheterna finns där. Alonzo och Steppan är duktiga historieberättare, och det är sällan en rockpublik bjuds på så tydliga inblickar i gruppers inre liv.
Text: Sverker Åslund
Alla bilder: Fredrik Bolander
