På torsdagskvällen spelade den unga och talangfulla jazzsångerskan Amanda Ginsburg med sitt band på Katalins Jazzbar. Hon fick i början av februari en grammis för sitt album "Jag har funderat på en sak". En respektfullt lyssnande publik i den knökfulla jazzbaren fick lyssna på hennes fina jazzvisor från albumet och lite till.
När Amanda Ginsburg och hennes band kliver in på scenen blir det nästan knäpptyst fast lokalen är fullsatt. Det visar på publikens intresse för musiken och detta njuter jag av eftersom det ofta kan vara störande med pladder och klirr i glas. Det visar att publiken är på plats för musiken men ändå kan njuta av god mat och dryck.
Amanda Ginsburg med band. (Foto: Pär Dahlerus)
Amanda låter oss veta att det inte är första gången hon uppträder i Uppsala, men den första med hela sitt band. Ett band som består av Filip Ekestubbe på piano, Ludvig Eriksson på kontrabas och Ludwig Gustavsson på trummor. De inleder med "I de många valens land" som också är det inledande spåret på albumet. Låten börjar mycket finstämt med Amanda sköna sång till Filip Ekestubbes finstämda pianospel. När Ludvig Eriksson och Ludwig Gustavsson faller in med bas respektive trummor i ett jazzigt sambaliknade tempo svänger det skönt.
Amanda Ginsburgs texter är raka och handlar om vardagstankar. De är mästerligt komponerade men känns ändå naiva och enkla med en hög igenkänningsfaktor. Jag ser igenkännande leenden från många i publiken. Man fylls verkligen av värme och glädje att lyssna på Amandas finurliga texter. Hennes unga och helt tonsäkra röst och varma utstrålning trollbinder på en gång. Ska jag ge mig på att beskriva hur jag uppfattar hennes röst. så påminner den lite om en ung Monica Zetterlund med en nypa av Veronica Maggio, men framförallt är det förstås Amanda Ginsburgs unika röst. En röst som liksom smeker fram tonerna.
Filip Ekestubbe på piano. (Foto: Pär Dahlerus)
Filip Ekestubbes fina pianospel påminner en hel del om Jan Johanssons i klangen. Det finns mycket av svensk folkmusik, jazz och vis-tradition i musiken. Ludvig och Ludwig tillför ett skönt driv och groove i musiken. Bandet känns mycket samspelta och verkar trivas tillsammans.
Amandas mellansnack är också av hög standard och ofta med en passande ingång till den kommande låten. Ett exempel är när hon vänder sig till publiken där några kanske haft en jobbig dag, med krävande möten på jobbet. Att gå på konsert är ett sätt att koppla av och fly från vardagen, låten som följer blir förstås "Flykten från vardagen".
Amanda Ginsburg. (Foto: Pär Dahlerus)
Förutom Amandas egna låtar så får vi till exempel höra musik av Olle Adolphsson "Nu har jag fått den jag vill ha" och "En gång i Stockholm" av Bobbie Ericson och Beppe Wolgers. Den sistnämnda är en låt som Monica Zetterlund sjöng på sin tid. Det är låtar som passar mycket bra att blanda med de egna kompositionerna.
Låten "En kväll i september", med text av Amanda och musik av Filip Ekestubbe, tillägnar hon sin sambo som finns i publiken. Texten förefaller att handla om när de först träffades och blir en stark kärleksförklaring. "Saknar dig ändå" handlar om den svenska sommaren och om hur man faktiskt även kan längta efter regniga och kravlösa dagar, en slags sommar-blues. Amandas pappa Bengt Erik Ginsburg har skrivit texten till den fina "Yaqui" som bygger på en traditionell sydamerikansk melodi.
Ludwig Gustavsson på trummor. (Foto: Pär Dahlerus)
Sista låt i det ordinarie setet är Amandas sköna hitlåt "Havsmelodi" som även innehåller några rader av "Att angöra en brygga". Som extranummer får vi kvällens första och enda låt på engelska "Like someone in love", men trots att de gör en fin version av denna jazzstandard så är det Amanda Ginsburgs svenska vardagsnära texter som är hennes eget varumärke.
Det blev en väldigt fin musikupplevelse att få njuta av den fina musiken, texterna och Amanda Ginsburgs fängslande röst. Publiken njöt genom hela konserten och de flesta gick nog ut i februarinatten uppfyllda av värme och glädje, liksom jag gjorde.
