Hur lätt är det att turnera världen runt och känna lust att spela trots att man inte gjort några studioalbum på över 25 år? Den frågan är en av flera som publiken på Uppsala Konsert & Kongress torde ha ställt sig inför köp av biljett till tisdagens konsert med 10cc, vilka hade sin storhetstid på 1970-talet.
Det är tredje gången 10cc är i Uppsala bara på 2010-talet. De två senaste gångerna var på Katalin And All That Jazz, en betydligt mindre konsertlokal än stora salen på Uppsala Konsert & Kongress. På måndagskvällen var det Cirkus i Stockholm som fick besök av Manchesterbandet.
Vad som gör att en grupp med nästan 50 år på nacken förväntas dra avsevärt större publik just den här gången vet bara turnéarrangörerna. Men oavsett skäl hade de rätt. Trots att det här var en extrainsatt konsert var UKK:s stora sal nästan fullsatt.
10cc på UKKs scen. (Foto: Morgan Jansson)
Men det är inte bara storleken på arena som skiljer UKK från Katalin. Reserverade sittplatser tar bort klubbkänslan, och spontan dans är mycket mer sällsynt i bänkraderna på UKK. Förmodligen är det ett lite annat klientel som går på popkonsert där de har garanterad sittplats, och många av de som såg 10cc nu såg nog det som ett plus jämfört med en klassisk klubblokal.
Rick Fenn har varit medlem i 10cc sedan 1977. (Foto: Morgan Jansson)
Den otacksamma uppgiften att värma upp publiken fick Sofi Bonde. Eftersom undertecknad inte tillhör gruppen som regelbundet lyssnar på P4, har Sofi Bondes sånger inte hittat till mig tidigare. Hennes korta set med sex låtar var finstämt och en i sammanhanget lagom lång introduktion till hennes artisteri. Jag hoppas att hon återkommer till Uppsala snart för att vara kvällens huvudattraktion.
Sofi Bonde var förband. (Foto: Morgan Jansson)
När 10cc till slut klev in på scenen var det inför en mycket förväntansfull och entusiastisk publik. Många har lyssnat på 10cc sedan mitten av 70-talet, och även om det är troligt att åtminstone en handfull av dem fick tillfälle att se dem exempelvis på Stockholms konserthus 1975 eller Johanneshovs isstadion 1978 var det ungdomsidoler som majoriteten nu fick uppleva live för första gången.
Paul Burgess bakom trummorna. (Foto: Morgan Jansson)
En konsert med 10cc idag är en rätt trygg upplevelse. Publiken får höra de flesta klassiska låtarna och känner igen nästan varenda en. Graham Gouldman var tillsammans med tidigare gitarristen Eric Stewart upphovsman till majoriteten av av dem. Men medan Gouldman/Stewart skrev korta popklassiker var de tidigt avhoppade låtskrivarna Kevin Godley och Lol Creme mer experimentella, och deras verk var väl representerade och gav konserten en större variation på musiken.
Graham Gouldman. (Foto: Morgan Jansson)
10cc har inget kvar att bevisa, vilket är både en befrielse och ett möjligt problem. Publiken kan nästan alla låtar och gruppen måste inte anstränga sig till sitt yttersta för att få med dem. Det är en tacksam uppgift som Gouldman med band förvaltar väl för det mesta.
Men ett par av låtarna kändes dock som att de gick på rutin. "Life Is A Minestrone", "I'm Mandy, Fly Me" och "Dreadlock Holiday" hade vunnit på att inte skyndas igenom riktigt lika snabbt.
Iain Hornal. (Foto: Morgan Jansson)
Konserten förflöt annars med relativt få överraskningar. Graham Gouldman är inte en lika bra sångare som Eric Stewart, men där Gouldman inte hade rätt röst axlade bandets (relative) yngling Iain Hornal rollen med bravur.
Inför extranumren fanns det en rad ospelade spår som fortfarande inte spelats. Att då som första låt efter att de klappats tillbaka in välja "Ready To Go Home", en singel från sista studioplattan som aldrig slog, kan ses som aningen vågat. Men 10cc hade publiken i sin hand och följde upp med en uppskattad a cappella-version av "Donna" från den självbetitlade debuten.
Som tredje och sista extranummer kom "Rubber Bullets", också den från debutalbumet. Och då fick de till slut publiken att stå upp och dansa i bänkraderna.
Keith Hayman på keyboard och sång. (Foto: Morgan Jansson)
Det bör påpekas att tisdagskvällen inte bara var ett sätt för majoriteten av publiken att nostalgiskt uppleva musik som var populär i deras ungdom. Det var framför allt en rad odödliga popklassiker framförda av en grupp skickliga musiker, varav tre faktiskt var med redan under gruppens storhetstid.
Kommer man över att gruppens huvudsångare inte längre heter Eric Stewart är 10cc anno 2019 en behaglig upplevelse på närmare två timmar.
10cc på UKKs scen. (Foto: Morgan Jansson)
Var det något som fattades, då? Tja, då och då under de senare åren har gruppen innan den ordinarie delen spelat akustiska versioner av låtar Graham Gouldman skrivit för andra artister, och på så vis agerat lite grann som sitt eget förband. Då har publiken fått höra låtar som "For Your Love" (som Gouldman skrev för The Yardbirds) och "Bus Stop" (för The Hollies). Om de bjudit på det på UKK skulle publiken fått en större bild av Gouldmans musikskapande och förvandlat en utmärkt konsert till lysande.
Text: Sverker Åslund
