Dr. Feelgood gungade Kulturoasen med sin Rythm and Blues, Rock och Blues. Deras ungdomliga energi imponerade på mig. Det var verkligen inget trött gammalt band vi fick se, tvärtom. En icke sinade energi i en timme. Kulturoasens lunchkonserter är sällan längre.
Dr. Feelgood är ett band med en lång historia. Bandet bildades redan 1971. Den siste orginalmedlemmen Lee Brilleaux dog 1994. Phil Mitchell på bas och Kevin Morris kom med redan 10 år tidigare och Steve Walwyn på gitarr hann spela i fem år med Lee Brilleaux. Detta som en liten förklaring att ingen orginalmedlem är kvar, men historiken finns. Nuvarande sångaren som också spelar munspel, Kevin Morris har varit med bandet i 19 år.
När Dr. Feelgood går på scenen är det fullt ös från start. De kör tre låtar, Stupidity, I can tell och Milk and Alcohol i ett rasande tempo. Ljudet är bra och bandet sprudlar av energi trots de grånade hjässorna.
Först efter de tre låtarna får vi ett kort mellansnack av Robert Kane. Han berättar att vi kommer få höra slide-spel av Steve Walwyn. Innan de drar igång Elmore James "Dust my broom". Det blir en blytung version med fantastiskt slide-spel av Walwyn. Bandet är väldigt tajt och det blir konsertens höjdpunkt för mig. När jag pratar med Steve Walwyn efter konserten och berättar det för honom säger han att Elmore James är en av hans stora förebilder.
Det blir några till tunga sköna bluesnummer innan de kör sin gamla hit Roxette, skriven av dåvarande gitarristen Wilco Johnson. Per Gessle tog för övrigt namnet Roxette från den låten.
Vi får höra ett antal hits i full fart. Robert Kane påminner mig lite om Mick Jagger i sitt rörelsemönster och lite i sången. Han svingar mikrofonstativet vid några tillfällen. Överhuvudtaget tänker jag en del på Rolling Stones. Likheten blir som störst i extranumret Route 66.
Jag hade inte så stora förväntningar inför dagens konsert men de överträffades med råge. Av den övriga publikens jubel och applåder att döma så höll de med mig.