Det blev en kväll fylld av countrymusik av flera olika stilar som publiken i Parksnäckan fick njuta av under fredagskvällen.
Dylan Earl and The Reasons Why och Doug Seegers och hans svenska band bjöd på ett brett spektrum av musik. Ett regn som liksom hängde i luften släppte inte heller sina droppar förrän efter spelningen.
Dylan Earl sjöng på Parksnäckan för andra gången på en vecka. (Foto: Morgan Jansson)
Först ut var amerikanen Dylan Earl med sitt band The Reasons Why. Det var bara någon vecka sedan han uppträdde på Parksnäckans scen förra gången. Då, enbart tillsammans med keyboardspelaren Lee Zodrow och som förband till Good Harvest. Nu, hade Dylan och Lee också sällskap av Dick Darden på trummor och Chris Wood på bas.
Dylan Earl med bandet "The Reasons Why" (Foto: Morgan Jansson)
Det blir förstås fylligare och mera komplett med ett helt band. Ett band som sällan svävar ut i några instrumentala solon, förutom något litet av Zodrow. Istället spelar de en gedigen och traditionell country som kretsar kring Dylan Earls fina röst. Hans röst är som gjord för den musik som de spelar. Jag skulle verkligen vilja se dem spela i en klubblokal som på Katalin, där tror jag att de skulle göra sig ännu bättre.
Dylan Earl har korta och rappa kommentarer mellan låtarna som "där fick ni en Cha cha cha avslutning på den låten", "jag hörde ett Yeehaw från publiken, det låter bra", Jon som fixar ljudet får oss att låta bättre än vad vi förtjänar" Det är deras sista show i Sverige för den här gången. Jag hoppas att de kommer tillbaka snart.
Doug Seegers med hans svenska band. (Foto: Morgan Jansson)
Doug Seegers har varit i Uppsala flera gånger, tre säger han själv, men jag har sett honom på Katalin 2 gånger och i Parksnäckan för två år sedan samt som gästartist hos Kent Wennman i Elvis i Parksnäckan så det är nog minst fyra, jag missade dessutom en spelning på Katalin i april 2017.
När han först slog igenom i Sverige så var det förstås tack vare programmet Jills veranda och den "askungesaga" som följde. Det har gått fem år sedan dess och Doug Seegers har gjort en stor karriär i Sverige. Alla gånger jag sett honom uppträda så tackar han Jill Johnson för att han kommit dit han gjort nu och tagit sig ur missbruk.
Nu står han stadigt på egna ben. Ikväll får han dock kämpa lite extra för han har problem med rösten som är sliten.
Doug Seeger bjöd på en fin spelning trots vissa besvär med rösten. (Foto: Morgan Jansson)
Det gedigna bandet, bestående av Erik Janson på elgitarr, lapsteel och sång, Martin Björklund på fiol, elgitarr, mandolin och sång, Jonas Lindberg på bas och Simon Wilhelmsson på trummor hjälper honom genom en trots röstbesvären fin spelning.
Doug Seegers typ av country är betydligt mer Honky Tonk, Hillbilly-country än Dylan Earls och det svänger skönt när det mycket tajta och kompetenta bandet drar på för fullt med "Gotta Catch That Train".
Det blir Texas Swing när de fortsätter med "Baby Lost Her Way" med fint fiolsolo av Martin Björklund och elgitarrsolo av Erik Janson. Det här bandet borde kunna göra succé även i USA.
Erik Jansson med sin lapsteel. (Foto: Morgan Jansson)
Grand Ole Opry som jag hade förmånen att besöka i maj, vore något för dem. Titelspåret från albumet "Walking On The Edge Of The World" sitter också riktigt fint. Doug berättar att han kände som att han gick på ett stup när han skrev den låten.
Jonas Lindberg på bas. (Foto: Morgan Jansson)
De spelar också Gospel något som ligger Doug Seegers nära om hjärtat. Han hyllar sin "Grandma" när de spelar "Take the hand of Jesus". De fortsätter sedan på temat Jesus i Jim Lauderdales "I met Jesus in a bar". Doug Seegers hyllar Jim Lauderdale som låtskrivare och tipsar publiken att kolla upp honom och hans musik.
Han berättar också att när han genom vännen Buddy Miller fick chansen att skriva en låt tillsammans med Jim Lauderdale blev han så "starstruck" så att han inte fick ur sig någonting.
Simon Wilhelmsson bakom trummorna. (Foto: Morgan Jansson)
Doug tackar som sagt Jill Johnson och spelar således paradnumret "Going down to the river" och jag tycker att de gör en snyggt arrangerad version av den. Det är verkligen en fantastiskt bra låt som håller väl genom åren, en riktig klassiker.
Doug berättar också att han, genom sina föräldrar, tidigt kom i kontakt med Hank Williams musik. Häromåret spelade han in ett album med låtar av Hank Williams. Ikväll får vi höra två av dem "Kaw-Liga" och "Hey Good Lookin".
Martin Björklund på fiol. (Foto: Morgan Jansson)
Doug Seegers berättar också att han spelat in tio nya låtar som han skrivit, och att det nya albumet ska släppas i oktober. Vi får höra tre smakprov "Deamon Seed" som är en skön upptempolåt. Martin Björklund briljerar på sin Telecaster med ett riktigt snyggt gitarrsound.
"Give it away" är en snygg ballad med en tänkvärd text. "Rockabilly Bug" är som det hörs på namnet en ricktig Rockabilly-stänkare. Det bådar gott tycker jag. Det var hans mamma som fick Doug att börja med musiken. Han spelade först på hennes gitarr när han var åtta år gammal. Hans hyllning till mamman blir "Mama don't forget to pray".
Doug Seeger, en ödmjuk artist som ofta tackar Jill Johnsson för att hon "upptäckte" honom. (Foto: Morgan Jansson)
Låten "Dancing" har de inte spelat på länge, men vi får höra den i kväll. I "Mr Weavel" har Martin Björklund och Erik Janson en skön gitarrduell som ger mersmak, jag kommer att tänka på Allman Brothers och Little Feat. Som extranummer avslutar Doug Seegers med den känslosamma "Don't laugh at me" ensam på scenen med sin akustiska gitarr.
Det blev ännu en fin kväll i Parksnäckan och jag känner några små regndroppar då jag låser upp min cykel för att åka hem i sommarkvällen.