På fredagskvällen spelade Tomas Andersson Wij för en nästan mer än fullsatt Öregrunds kyrka. Han är en berättare utav rang, vilket förutom i hans starka texter också märks i mellansnacken.
När jag kommer in i den vackra kyrkan så är den nästan redan fullsatt, mer än en halvtimme innan konserten ska börja. Kyrkorummet är fyllt utav ett förväntansfullt sorl.
Eva Fischer som representerar Lions i Öregrund hälsar oss välkomna. Lions är värd för konserten som är för välgörenhet åt de glömda flyktingbarnen från Syrien, som Lions hjälper på plats i flyktinglägren. Hon talar om att hon aldrig har sett så många besökare i kyrkan tidigare.
Så är det då dags för kvällens artist, Tomas Andersson Wij. Han har radat upp inte mindre än fyra gitarrer på scenen, som är kyrkans golv framför altaret. Dessutom står det en flygel till vänster om honom. Han hänger på sig sin snygga Gibsongitarr från 1958 och börjar med "Sanningen om dig". Jag slås direkt av hans stora närvaro och förmåga att fånga lyssnaren i sina texter.
Tomas Andersson Wij, låt mig använda förkortningen TAW i fortsättningen, berättar att det är första gången han är i Öregrund. En annan inte fullt lika vacker plats är Fruängen utanför Stockholm där han växte upp på sjuttio- och åttiotalet. Där fanns det inga trähus förutom möjligen ett redskapsförråd på idrottsplatsen.
TAWs mellansnack är nästan lika målande som texterna och tjänar som utmärkta introduktioner till låtarna. Nästa låt blir "Tommy och hans mamma". Vemodet i hans röst verkligen känns i bröstet och man berörs verkligen och uppslukas på något sätt som jag har svårt att förklara.
TAW berättar vidare att han gillar att spela i kyrkor. De är vackra och man får mycket på köpet när det gäller stämningen. Han var mycket i kyrkan som barn med sina föräldrar som var religiösa. De sjöng ofta tillsammans i kyrkan. Han säger vidare att publiken kan känna sig lite hämmade i kyrkan när det gäller att tjoa och applådera, men intygar att det är ok ikväll. Att spela för en nykter och lyssnande publik är också en bonus.
TAW tar oss vidare på en resa genom mellansvenska städer i just låten "Mellanstora mellansvenska städer". Vi får höra fler berättelser om uppväxten i Fruängen, som när han för första gången kände riktig tristess hos sin dagmamma som bodde på tionde våningen.
TAW berättar vidare hur hans familj tog emot en kvinna på flykt som behövde gömma sig. Plötsligt en dag när familjen varit bortrest var hon försvunnen. Det var 1977. År 2018 är fortfarande 65 miljoner människor på flykt uppmärksammar han oss. Nästa låt blir följaktligen "Sommaren 77".
Mellansnacken är som sagt viktiga och går som en röd tråd genom TAWs konsert. Av den anledningen känns det viktigt att förmedla lite av dem i denna recension.
TAW är inte bara en bra sångare. Han hanterar sina fyra olika gitarrer med stor skicklighet. Han spelar även munspel vid ett tillfälle och flygel vid ett annat. Gitarrsoundet i hans akustiska Martin-gitarr är fylligt och mäktigt i den fina "De gröna vagnarna".
Det är mycket varmt i kyrkan och det blir en spontan paus så att folk kan ta lite luft. När han kommer in igen har han själv tagit av sig keps och kavaj. Han inleder med ett slags mantraliknande gitarrspel under tiden att publiken sakta hittar tillbaka i bänkraderna.
Jag hade förmånen att få vara med på soundcheck tidigare under eftermiddagen och då önskade jag mig låten "Jag har simmat långt ut från land". TAW var lite tveksam till att göra den enbart till gitarrkomp, men jag tycker att den fungerar hur bra som helst nu när han fyller kyrkorummet med denna vackra sång.
Vi får också höra "Vågor" som är TAWs översättning och tolkning av amerikanskan Gayle Caldwells låt "Cycles" från 1968 som Frank Sinatra spelade in. Därefter får vi höra den fina släktkrönikan "So long" som följs av den fantastiska "Hälsingland" med körsång av publiken.
TAW sätter sig vid flygeln då han ger oss "Nu dör en sjöman". Sedan går han av scenen men den entusiastiska publiken klappar förstås in honom för extranummer. "Jag har gjort extranummer för mindre än så" blir hans kommentar.
Det som TAW tyckte var roligast med programmet "Så mycket bättre" var att tolka andra artisters låtar. När han trodde att han var klar med det, fick de alla i uppdrag att tolka en Sven Ingvars låt. Eftersom 95 procent av deras låtar går i dur så blev TAW kallsvettig av uppgiften. Med hjälp av Peter LeMarc lyckades han till slut få fram den fina "När solen färgar julinatten" som vi får höra som första extranummer.
Det är sedan bra tryck i "Sturm und drang" med ett härligt slutackord på elgitarren. Några få ur publiken går i samma ögonblick. "Nu skrämde jag iväg några seniorer" skojar TAW, "synd att de missar den fina balladen som jag ska göra nu" fortsätter han. Vi som är kvar får avslutningsvis höra den fina "Avsändare okänd" från det senaste albumet med samma namn.
Innan den sista låten berättar TAW att han känner stor tacksamhet, men ibland vet han inte vem han ska tacka. Jag vet i alla fall vem jag vill tacka för en fin kväll, Tomas Andersson Wij och Lions förstås som arrangerade just denna konsert. Vi får inte heller glömma anledningen "De glömda barnen".
Alla foton: Pär Dahlerus