Fredagen den 20 april var en kväll då det bjöds på mycket bra musik i Uppsala, Ebbot Lundberg på Katalin, Goran Kajfes på UKK och Slowman Band på Hijazz Klubb...
Jag hade velat klona mig själv i tre upplagor, men jag ångrar inte att jag valde att se det nya Slowman band som Svante "Slowman" Törngren har satt ihop. Ett band som spelar musik med väldigt stor bredd och variation i repertoaren.
När bandet kliver upp på scenen så presenterar "Slowman" sina två nya medmusiker Micke Wall på lapsteel och trummor och Markus Gahnfelt på elektrisk kontrabas och vanlig elbas. Den elektriska kontrabasen ser ut som en ståbas men utan själva kroppen. De börjar mycket mjukt och lugnt med "If I ever" där Micke Wall spelar en smäktande lapsteel till Slowmans finstämda gitarrspel och sång och Markus Gahnfelts snygga basspel. Alla tre sjunger fin stämsång tillsammans också. Jag slås direkt över hur bra och klart ljudet är. Celal Alparslan, som också är den som driver Hijazz Klubb, sköter det med bravur. "Lovers in the rain" som följer är en fin kärleksballad.
Sedan drar de upp tempot något när Slowmans signaturmelodi som så klart heter just "Slowman" rullar igång. Micke Wall lägger undan lapsteelen och tar fram trumvisparna. Svante Törngren har ett mycket snyggt ljud i sin vita Fendergitarr. Han väver in sköna riff och små klingande slingor i sitt gitarrspel. Än så länge ganska återhållsamt men det ska komma mer.
Det märks att Svante har stor scenvana. Han känns lugn och trygg och har små fyndiga mellansnack, som att nästa låt är inspirerad av kön på Ica. Det blir "Roses and Wine" vi får höra. Han är också en mycket bra låtskrivare. Vi får höra två till egna låtar "Happy Boy" och "Put the Blame on me" innan kvällens första cover dyker upp, Daniel Lanois "The Maker". Då byter också Markus till en vanlig elbas och Micke till trummorna efter att ha hanterat sin lapsteel i de två föregående låtarna.
Svante river av det första riktigt riviga gitarrsolot. "Drowning Stones" från senaste albumet Happy Boy från 2014 följer sedan. "Slowman" berättar att det är en sorglig historia som handlar om Virginia Woolf som dränkte sig genom att ha stenar i fickorna. Låten går i lite countryinfluerad Americana stil. "Into Gold" från samma album är en av mina personliga Slowman favoriter. "Slowmans" gitarr-riff är väldigt Hendrix inspirerat och blir en perfekt introduktion till Jimi Hendrix komposition "The Wind Cries Mary" som faktiskt är en av mina Hendrix favoriter. Svante "Slowman" Törngren är i mina öron tillsammans med Clas Yngström helt klart vårt lands främsta Hendrix tolkare.
Efter en kortare paus blir det åka av, då de tre musikerna drar upp tempot rejält. Vi får hela tio låtar till. Nu blir det tyngre och tuffare. Blues och rock, Texas Boogie och funk. Miicke och Markus stabila rytmsektion backar upp "Slowman" som ibland gör små soloutflykter. Det är inte vilka solon som helst, jag tappar hakan och undrar stillsamt varför inte alla vet vem denna gudabenådade gitarrist är. Han håller också tillbaka och mässar aldrig i all oändlighet som en del gitarrister kan göra. I "Ain't gonna worry" rullar Micke Walls trumspel igång som ett tåg och den känslan förstärks när "Slowman" plockar fram sitt slidespel.
I "The Silent years" låter de lite som Fleetwood Mac på Peter Greens tid och i den skönt gungande "Southside" som hamnar om Söder i Stockholm hör jag lite Mark Knopfler (Dire Straits) liknade toner från Svantes gitarr. Jimi Hendrix "Crosstown Traffic" är också en riktig höjdpunkt.
Det är inte ofta man får uppleva en så varierad konsert som innehåller så mycket musik av olika slag, särskilt inte av en trio. När dessa tre herrar som redan, efter endast ett fåtal spelningar, följer varandra så bra blir riktigt samspelta och ännu tajtare som grupp, vill jag väldigt gärna se dem igen.
Alla bilder: Fredrik Bolander
