Storbandet Big Swing Face bjöd ett välfyllt Katalin på ett skönt sväng tillsammans med vokalisten Claes Janson under tisdagskvällen. Kvällens repertoar var omväxlande från Be-bop till tolkningar av Povel Ramel.
Det 18 man starka storbandet under ledning av pianisten Janne Holst inleder. Jag slås av vilket tryck det blir när ett sådant stort band öser på, och det gör de verkligen i det inledande numret som är Be-bop klassikern "Stay on it". Det är som att förflyttas till en svunnen tid och Katalin känns som ett jazzhak på 40-talet.
Foto: Morgan Jansson
Janne Holst presenterar bandet som orkestern som aldrig vill lägga av. Många av musikerna är grånande herrar men några lite yngre förmågor skymtas också. Sedan är det dags för kvällens huvudperson, Claes Janson att komma in på scenen. Han börjar med Ray Charles gamla hit "Hallelujah I just love her so". Claes röst är kraftfull när han tar i, men också mycket mjuk och behaglig att lyssna till.
Det blir tvära kast i kvällens repertoar, för härnäst tolkar de två melodier av Povel Ramel. Först får vi höra "The Gräsänkling Blues" i ett skönt jazzigt bluessväng där både bandet och Claes Janson gör mycket fina insatser. Därefter blir det "Johanssons Boogie Woogie Vals".
Foto: Morgan Jansson
Claes Jansson är också en mycket bra berättare. Flera gånger ursäktar han sig för sina långa låt-introduktioner och mellansnack, men de är både intressanta och charmiga. Han berättar att Povel gillade att spela den sistnämnda låten när det var dans, bara för att den var svår att dansa till.
Foto: Morgan Jansson
Medans Big Swing Face river av en klassisk Basie låt "Freckle Face" så får Claes vila rösten lite. Han kommer dock snart igång igen med "The Groove Merchant" som han också har funderingar på vad det betyder egentligen. Innan det blir dags för en liten paus så får vi också höra en evergreen, "All of Me" som Claes fick höra på en samlingsskiva som väldigt ung. Ella Fitzgerald var det som sjöng då, nu är det Claes själv.
Foto: Morgan Jansson
Den andra halvan av konserten inleds igen av bandet utan vokalist. Vi får höra ett fartfyllt nummer "Soar like an Eagle" med mycket snyggt trumspel. Claes Janson kommer så in igen och inleder med att berätta om Cornelis Vreeswijk som inte gillade att bli kallad trubadur utan kallade sig visreporter.
Cornelis som bara var 12 år när han kom till Sverige lärde sig det svenska språket rekordsnabbt genom att sitta på biblioteket och läsa svenska klassiska författare. Vi får sedan höra Cornelis "Ångbåtsblues" i ett arrangemang av Kjell Öhman. Detta tycker jag är en av kvällens höjdpunkter.
Foto: Morgan Jansson
När alla fem saxofonisterna spelar unisont i "I left my heart in San Francisco" så blir det ett väldigt sväng. Likaså svänger det bra om Ray Charles hit "Let the good times roll". I nästa nummer då Claes får vila igen får vi höra kvällens enda gitarrsolo av Bertil Fernqvist i Gerry Mulligans "You took advantage of me"
Foto: Morgan Jansson
Nästa låt hörde Claes första gången på radio när han som elvaåring rattade in stationer från Luxemburg och London på sina föräldrars radiogrammofon. Han blev omedelbart förälskad i låten "The man I love" och artisten Billie Holiday. Den svenska versionen och hyllningen som Claes Janson sjunger för oss heter "Ode to Billie". Vi får reda på att det också är kvällens sista nummer, men klappar vi riktigt bra så kan vi få ett extranummer för det säger vi väl inte nej till. Efter ytterligare en lång berättelse om bakgrunden till Claes paradnummer "Har du kvar din röda cykel" får vi höra den som avslutande nummer med bastuba och allt.
Sammanfattningsvis så var det en variationsrik och trevlig konsert. Claes Janson tillhör en av Sveriges bästa sångare inom denna genre och lite storbandsjazz svänger verkligen fint.