Som enda Sverigespelning kom giganterna, gitarristen Lee Ritenour 66 år och pianisten Dave Grusin 83 till Katalin på söndagskvällen. Det blev en kväll med många toner och musikalitet på hög nivå.
Lee Ritenour som också kallas "Captain Fingers" har medverkat som studiomusiker på väldigt många artisters produktioner. Han började redan som 16-åring med The Mamas and the Papas. Han har spelat på Pink Floyds "The Wall", jobbat med Steely Dan, Frank Sinatra, Simon & Garfunkel och många, många fler. Dave Grusin har komponerat massor av musik för film och TV-serier.
Han har också arbetat som studiomusiker och spelat med en lång rad artister. Grusin har vunnit många utmärkelser bland annat tio Grammys. För kvällen förstärktes de två av Melvin Lee Davis på bas och Lee Ritenours son Wesley på trummor.
Pianisten och jazzlegendaren Dave Grusin 83 år.
Kön till garderoben ringlade lång när jag kom till Katalin och konsertsalen var välfylld av publik och förväntningar inför ett sådant finbesök. Det är så mycket instrument och utrustning på scenen så att Dave Grusin nästan har svårt att ta sig fram till sina klaviaturinstrument längst till vänster på scenen. Wesley Ritenours trumset står långt fram på höger sida och han sitter vänd inåt scenen.
En ovanligt framträdande placering av en trummis, vilket jag tycker är positivt, för att det är kul att få se trummisens spela. Basisten Melvin Davis sitter straxt till vänster om Wesley och lite längre bak. Han har en sjusträngad bas. Till sist kommer en leende Lee Ritenour in via publiken på golvet och kliver upp mitt på scenen. Hans gitarr sjunger verkligen direkt och har en så fin ton.
Melvin Lee Davis med sin "tunga" sjusträngade bas. (Foto: Morgan Jansson)
Låtarna bygger oftast på en melodi i grunden och sedan jammar musikerna omkring den. Det andra stycket de kör, Stone Flower av den brasilianske tonsättaren Antonio Carlos Jobim tilltalar mig mycket. Den fina melodin och alla musikerna får visa upp sin skicklighet. Visst är det Lee Ritenour som är den centrala figuren, men han släpper ofta fram de andra musikerna också.
Lee Ritenour. (Foto: Morgan Jansson)
Lite senare låter Dave Grusins klaviaturspel som en tvärflöjt. Lee Ritenour gör ett snyggt solostycke utan något komp av de andra i bandet. Hans gitarr porlar som en ström. Det märks att det är en publik som är på Katalin för att lyssna på musiken, det är ovanligt tyst när Ritenour i slutet av låten sakta tonar ner ljudet på sin gitarr tills man nästan inte hör det längre.
Dave Grusin och Lee Ritenour på Katalins scen. (Foto: Morgan Jansson)
Lee Ritenour berättar att det är 24 år sedan han jobbade med albumet Wes Bound som förstås var en hyllning till gitarristen Wes Montgomery. I samma veva föddes Lee Ritenours son, kvällens trummis, och det blev naturligt att kalla honom Wes(ley). När det blir Dave Grusins tur att presentera sig tror han att många undrar "lever han än". Han skojar vidare att han faktiskt inte vet vem i bandet som är hans skötare.
Han är glad att de tagit honom med ut på många turnéer eftersom han annars mest sitter i ett mörkt rum och komponerar sin musik. Han spelar sedan ett tema från filmmusik han skrivit till filmen Random Hearts. Det är ett finstämt och vackert stycke som han spelar solo på flygel.
Dave Grusin. (Foto: Morgan Jansson)
Lee Ritenour byter mellan två gitarrer och får på så sätt helt olika ljudbilder. Sedan blir det Melvin Davis tur att verkligen briljera. Han stjäl faktiskt nästan hela showen när han sjunger scatsång och lite andra sångljud till sitt fantastiska basspel på den 7 strängade basgitarren. Han har också en diger meritlista att falla tillbaks på. Han är bland annat "Music Director" för Chaka Khan. Melvin Davis gör också en kort hyllning till nyligen bortgågne vännen Al Jarreau.
Wesley Ritenours trumset står långt fram på scenen, en ovanlig placering. (Foto: Morgan Jansson)
Vi får också höra en skön version av medryckande låten "Lay it down" som har ett mycket liknade grundriff som Billy Cobhams "Stratus". Som avslutande nummer får vi höra Rio Funk med "Slapbas" av Melvin Davis.
Lee Ritenour tackar publiken och ser uppriktigt glad ut, men säger att vi redan fått extranumret när de går av scenen. De kommer ändå tillbaka för en fin version av den stillsamma balladen "Night Rhythms" med mycket snyggt gitarrspel och fina toner att ta med sig ut i Uppsala-kvällen.