På torsdagskvällen gästade Moneybrother, eller Anders Wendin som han heter, Uppsala Konsert och Kongress med ett tio personer starkt band.
De bjöd på en blandning av låtar från Moneybrothers egna karriär och covers, bland annat av artistkollegorna från TV-programmet Så mycket bättre. En entusiastisk publik fick sig serverat en blandad kompott tillredd av hela 21 låtar i en över två timmar lång konsert.
Strax innan konserten ska börja kl 20:00 så höjs volymen och ett stycke av Tejano (TexMex) gruppen Conjunto Bernal spelas. Det känns som väl vald musik som intro när musikerna tågar in på scenen. Först in på scenen kommer keybordspelaren som sätter sig vid sitt instrument därefter kommer de andra nio musikerna i bandet, sist av dem kommer Moneybrothers parhäst Viktor Brobacke med sin trombon. Sedan, till publikens stora jubel så kommer han då själv, Anders Wendin alias Moneybrother.
De går ut med "I'm not ready for it , Jo" från utmärkta albumet "To Die Alone" från 2005. Moneybrother tar i när han sjunger och viftar med armarna som Joe Cocker. Det känns mäktigt och pampigt med det stora bandet. Det är härligt att se Viktor Brobackes rörelsemönster och gester och höra hans trombonspel.
Moneybrother talar om att det är turnépremiär och han tackar Uppsala för att de fått äran att börja här. Tror vi i publiken att det kommer att bli festligt, nej då, vi kommer att bjuda er på 2 timmar av självdestruktivitet, ätstörningar och skilsmässor säger han med glimten i ögat som alltid. Riktigt så illa blir det inte. Anders Wendin är en sångare med ett stort uttryck och inlevelse som gör sig allra bäst i hans egna låtar. Personligen tycker jag att de flesta tolkningarna av andra artisters låtar från Så mycket bättre inte är lika spännande. Visst gör han det bra men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur mycket bättre Uno Svenningssons egen version av Tro på Varann är. Den tolkning som jag tycker mest om är Tomas Andersson Wijs "Tommy och hans mamma".
Mellansnacken är många och ibland långa. Det går inte att återge dem alla. Moneybrother berättar bland att om hur han växte upp i Ludvika och drömde om att bli rockstjärna och försökte att träffa någon likasinnad utan att riktigt lyckas. Han berättar också att han studerade i Uppsala ett år på GUC men sedan fick tillfälle att söka jobb som skådespelare i Stockholm och flyttade dit.
Den första halvan av konserten känns ibland lite långsam och först när Moneybrothers egna och kanske största hit "They're Building Walls Around Us" kommer som tionde låt så tänder det till ordentligt på alla cylindrar hos både bandet och publiken. Hela publiken flyger upp ur sina stolar och dansar så att golvet gungar och det slår gnistor av energi om bandet framförallt av Brobacke och Wendin. De fortsätter med "Dom Vet ingenting om oss" från albumet Pengabrorsan och publiken är fortfarande på fötterna. Jag har vid de tidigare tillfällen jag sett Moneybrother alltid tyckt att Moneybrothers energi på scenen påminner om den energi som Bruce Springsteen uppvisar. I denna låt påminner dessutom musiken om Springsteen med liknande pianorytmer och saxofonspel.
Moneybrother berättar också om hur han upptäckte sångerskan Alexandra Jardvall som sjöng i en bar på kryssningsfartyget Ciderella. Han imponerades av hennes sångröst och att hon spelade i sex timmar när han själv just gått av ett 45 minuters gig på samma fartyg. De sjunger sedan duett i en fin version av "It might as well be now" sen kommer som Moneybrother själv säger kvällens festligaste inslag. Han hänger på sig sin Telecaster gitarr och trummisen Norpan kliver fram till micken och sjunger de inledande raderna av Tom Waits "Downtown Train" som i Moneybrothers översättning heter "Tåget som går in mot stan".
En efter en får alla de andra musikerna också sjunga. Det är imponerande att de alla sjunger så bra utan att vara utpräglade sångare. Gitarristen och tillika filmproducenten Patrik Andersson gör en riktigt stark insats. Sista låten i ordinarie set blir "Reconsider Me" och publiken dansar igen så att golvet gungar på nytt.
När sedan Wendin kommer in igen så säger han: Jag hoppas att det syns att jag är sjukt glad, och det gör det faktiskt, så att det riktigt strålar om honom. När han sedan kliver fram på scenkanten och sjunger utan mikrofon eller förstärkning tillsammans med gitarrkomp av multiinstrumentalisten Magnus Stinnerbom och köruppbackning av Patrik Andersson är det riktigt fint. Den gamla hitten "It's been hurting all the way with you Joanna" från albumet Blood Panic får publiken på benen ännu en gång. Det är mycket underhållande att se hur Brobacke och Wendin interagerar med varandra.
Det räcker inte med ett extranummer utan den entusiastiska publiken klappar in Moneybrother igen. Han kommer först in på egen hand och gör en fin hyllning dedikerad till mamman till sin son samt hennes familj som finns i publiken. Bandet återvänder för ett avslutande nummer och när Anders Wendin lämnar scenen innan de spelat klart så ser han inte ut att vilja göra det.
Vi har till slut bjudits på musik av skiftande slag i över två timmar. Moneybrother är förstås som allra bäst då han och bandet kör sina egna låtar. Tolkningarna av andras låtar ger visserligen omväxling, men spelningen tappar också fart och känns en aning osammanhängande. För att vara lite vitsig, är han så mycket bättre när han gör sina egna låtar och energin sprudlar för fullt. Jag skulle gärna sett mer av det, men visst var det en trevlig och bra konsert. Moneybrother levererar alltid.
Alla bilder: Fredrik Bolander