På torsdagskvällen var det Uppsalas tur att få besök av den genuine bluesmannen Eric Bibb och hans starka föreställning Tales from a Blues Brother. Han bjöd på underbar musik blandat med berättelser ur sitt liv och starka berättelser om segregation och främlingsfientlighet.
Innan Eric Bibb kommer ut i konsertlokalen berättar en spökröst för oss att hans senaste album blivit utsett till årets bästa bluesalbum i världen. Sal B på Uppsala Konsert & Kongress är välfylld när Eric Bibb sedan kommer in på scenen där fem gitarrer står uppställda runt den stol där han sätter sig ned. En film visas på en stor skärmduk bakom scenen, vi får se en afro-amerikansk folksångare som sjunger med stor inlevelse. Jag gissar att det är Eric Bibbs far Leon Bibb, vilket det också visar sig vara. Filmklipp visar också misshandlade slavar och bilder av Ku Klux Klan. Det är en stark öppning av föreställningen.
Eric Bibbs rekvisita, fem gitarrer och en stol. (Foto: Morgan Jansson)
Eftersom detta som sagt är en föreställning eller show som Eric Bibb reser runt med på olika platser så kommer jag att försöka att inte avslöja för många detaljer i denna recension.
Eric Bibb berättar om sin uppväxt i New York och sin familj där pappan var en framstående folksångare och mamman som var mycket välutbildad. Han växte upp i ett stort hus under bra förhållanden. I femtio och sextiotalets USA var segregationen fortfarande väldigt påtaglig. Det påverkade förstås också Eric när han växte upp. Han berättar också om gamla blueshjältar och förebilder som Leadbelly
Ku Klux Klan som ett exempel på främlingsfientlighet. (Foto: Morgan Jansson)
Han berättar vidare om när han reste till Europa utan nästan någonting alls, istället för att studera på universitet som föräldrarna ville att han skulle göra. Han berättar också hur han till slut hamnade i Sverige. Berättelserna från tiden som musiklärare i Stockholmsförorten Rinkeby och några av eleverna han jobbade med är känslosamma och starka.
Här visar Eric Bibb en bild av Cyndee Peters som han träffade för första gången i Stockholm. (Foto: Morgan Jansson)
Mellan berättelserna så sjunger och spelar Eric Bibb med en sådan inlevelse som är få förunnat. Han har en mycket behaglig röst att lyssna på i tal, men när han sjunger så personifierar han bluesen i sin underbara röst. Det gör han även med sitt helt enastående gitarrspel. Han har en underbar och äkta ton, klang och rytmik i spelet.
Eric Bibb sjunger med en inlevelse som är få förunnat. (Foto: Morgan Jansson)
Det är också framförallt en föreställning med ett tydligt, starkt och tankeväckande budskap där Eric Bibb drar tydliga paralleller med segregationen i USA och de flyktingströmmar och den främlingsfientlighet som råder i världen och Sverige av idag.
Efter att Eric Bibb spelat "Don´t ever let nobody drag your spirit down" (den låt han avslutat nästan alla konserter med sedan 1988 då han skrev den tillsammans med Charlotte Höglund) får han stående ovationer av den entusiastiska och berörda publiken.
Bibb hyllade sin mamma som ses på denna bild. (Foto: Morgan Jansson)
Som extranummer får vi se filmklippet med pappan igen. Eric sjunger också med lite till det innan han sakta går av scenen liksom pappan gör på filmen.
Eric Bibb lyckas verkligen fånga hela bluesens skäl i sina personliga och starka berättelser. Det här är han nog ganska ensam om. Gå och se föreställningen om ni har möjlighet. Enligt Eric Bibbs hemsida så är det två tillfällen kvar, 7 december i Lund och den åttonde i Ystad.