Det finns många olika ställen och sätt att uppleva livemusik på. Allt ifrån på stora arenor till små intima klubbar. Hijazz Klubb som drivs av Celal Alparslan är just en sådan liten och mycket intim klubb, där det känns som att man är hemma hos Celal i hans vardagsrum. På tisdagskvällen uppträdde amerikanen Willy Tea Taylor från Oakdale, Kalifornien där. Det blir verkligen en magisk kväll som vi får uppleva tillsammans med Willy Tea och hans två medmusiker.
När jag en stund innan konserten ska börja anländer till Hijazz Klubb så jammar Willy Tea Taylor med Chandler Pratt som spelar elgitarr (och även mandolin senare) och Yeshua Marshall på kontrabas. Courtney som arbetar för bokningsbolaget Out On The Rise talar om för mig att de just då jammar på en ny låt som de skapar just nu.
Willy Tea Taylor ger sig också mycket tid att gå runt och prata med folk i publiken och jag får också en längre pratstund med honom. Vi pratar mest musik och när jag frågar vilken hans största förebild är så svarar han tveklöst Bob Dylan. Han har givetvis många andra förebilder, en är nyligen bortgångne Tom Petty och en annan Guy Clark som inte heller finns bland oss längre.
Willy Taylor visra hur en mustaschkamp går till. (Foto: Morgan Jansson)
Han berättar också att han innan han började med musiken jobbade som massör och att en kvinna som var dödligt sjuk bad honom att rädda henne. Han visste inte riktigt hur han skulle kunna göra det. Ett kort tag efter det köpte han en banjo och började spela och upptäckte snart att han kunde rädda livet på människor genom sin musik istället. Willy berättar också att han ikväll spelar på sin Martin tenorgitarr från 1927 med fyra strängar.
Bandet bjöd in publik till en egen mustaschkamp. (Foto: Morgan Jansson)
När musikerna går upp på scenen berättar Willy att de idag besökt Uppsala Domkyrka och att han blev väldigt berörd av besöket. Att det var som en spirituellt uppvaknande. Han har också lärt sig att säga "jag har vaknat" på svenska.
Bandet med "Mr Hijazz" trumma till vänster i bild. (Foto: Morgan Jansson)
Willy Tea Taylor är verkligen en berättare, både i mellansnacken och förstås i sina låttexter.
De börjar med "Wrong Way To Run" som handlar om hur man lätt kan gå fel väg i livet. Willy har en väldigt skön röst och han lever sig in i låtarna och har en närvaro så att det verkligen känns. Chandler Pratt som numera är bosatt i Hamburg spelar väldigt lågmält på sin Telecaster gitarr, det är sällan man får uppleva en elgittarist som spelar så lågt och "laidback".
Yeshua Marshall spelar ibland med stråke på sin kontrabas. Det känns som att just det stråkspelet förstärker allvaret i låten "Rue The Day" som handlar om alkoholism. Willy berättar också hur svårt det kan vara att försöka rädda någon som man märker är på väg in i alkoholismen.
Celal Alparslan med sin Djembe-trumma. (Foto: Morgan Jansson)
"Bones" är en mer fartfyllt låt där Chandler Pratt spelar mandolin och de får kvällens hittills största applåder. Willy berättar att han skriver låtar om döden, kärlek, baseboll och hundar. Han älskar nämligen baseboll och hundar.
Det finns också mycket humor i framträdandet. Willy bjuder till exempel om två mustaschprydda herrar ur publiken att göra ett mustaschsolo (de står framför varandra och visar upp mustascherna genom att fingra på dem). De klarar det galant och Willy tycker att det var det bästa mustaschsolot han någonsin sett.
Willy Tea Taylor på Hijazz scen. (Foto: Morgan Jansson)
Willy Tea Taylor berättar att hans ristade in Tom Pettys initialer TEP (Thomas Earl Petty) på locket av sin gitarr samma kväll som Tom Petty låg för döden. Willy gillar också skådespelaren Bill Murray och har även ett märke av honom på sin gamla gitarr. En gitarrkännare, som Willy träffade en gång, blev alldeles förskräckt när han fick syn på det, på en 1927 års Martin tenorgitarr. Vi får sedan höra deras version av Tom Pettys "Walls".
Chandler Pratt. (Foto: Morgan Jansson)
Willy har lite problem med stämningen av sin gitarr som han kallar Beverly efter sin "Grandmother" och säger att han har ungefär samma relation till gitarren som han hade till henne. Ett av de mest känslosamma ögonblicken under konserten är när Willy helt a capella sjunger en sång om sin hund som han saknar.
Yeshua Marshall på kontrabas. (Foto: Morgan Jansson)
Några andra höjdpunkter är när de jammar på låten de lekte fram innan giget och när Celal tar fram sin Djembe-trumma och jammar tillsammans med dem, bland annat i en galen version av "One Yard At The Time" då Willy spexar och sjunger med förställd röst. Celal utbrister lycklig efteråt att "detta är Hijazz".
Willy Taylor. (Foto: Morgan Jansson)
Det är verkligen fantastiskt att få uppleva musik på detta sätt, med en sådan närhet och värme. När fotografen Morgan och jag skulle cykla hem så stod Willy utanför och vi fick ytterligare en pratstund med vår nya vän Willy som lovade att komma tillbaka till Uppsala. Missa honom inte då.
