José González har turnerat runt hela världen och gjort succé till exempel i Sydney och New York. Under 2017 har han varit ute på sin andra gemensamma turné med orkestern The String Theory under ledning av dirigenten PC Nackt. Nu hade turen kommit till Uppsala Konsert och Kongress som även hade besök av dem under den förra gemensamma turnén 2011.
Redan då jag kommer in i konsertsalen en kvart innan konserten ska börja så känner jag av en slags förväntan i publikens sorl i den i stort sett fullsatta lokalen. Scenröken får det att kännas som att novemberdimman hittat in i lokalen, men de 20 musikerna tillsammans med José González och dirigenten PC Nackt bjuder sedan på en sådan varm och känslofylld musik så mina tankar på novemberdimma skingras snart.
Foto: Morgan Jansson
Konserten inleds med att att orkestern stämmer upp sig. Det låter ungefär som början av Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band med The Beatles där också en orkester stämmer upp sig. José Gonzaléz sitter blickstilla och orkestermedlemmarna prasslar med vad som ser ut som sådana tunna plastpåsar som man använder till sopor. Det ger ett väldigt effektfullt brus. Efter ett tag börjar stråkpartiet av orkestern att spela, sedan byggs det efterhand på med en maffig bas och José González börjar att spela på sin akustiska gitarr och sjunga med sin vackra stämma.
Foto: Morgan Jansson
På liknande sätt byggs musiken upp i låt efter låt. Det blir som olika slags mantran när José González skickligt plockar på strängarna till sin gitarr och sjunger och orkestern spelar starkare och starkare med fler och fler instrument och mycket takter från allehanda slagverk. JC Nackt dirigerar med en stor inlevelse och liksom dansar med i musiken som flödar genom hans kropp.
Foto: Morgan Jansson
Efter inledningen som är "What if-Every Age" fortsätter de med "How Low" som har en dramatisk inledning. Nackt påminner om en sprattelgubbe och en ljuskägla från en spotlight högt över scenen lyser upp José González där han sitter på sin stol med gitarren.
Foto: Morgan Jansson
Den fartfyllda "Down the line" med handklapp av orkestermedlemmarna och publiken ger ett mäktigt sound i konsertsalen. Stråkar tillsammans med en ylande elgitarr smälter samman i ett starkt crescendo när låten går mot sitt slut. Tempot lugnas ner när González inleder den fina "The Forrest" och PC Nackt till och med sätter sig på scenen. Det lugnare tempot fortsätter även i "Cycling Trivialities" med väldigt snyggt och smakfullt fingerspel på gitarren av José González. Den snygga ljussättningen förstärker upplevelsen, för det är verkligen en upplevelse utöver det vanliga att få njuta av denna minimalistiska men också storslagna musik.
Foto: Morgan Jansson
Något som går ännu mer utanför ramarna är den instrumentala "Molder" där slagverkssektionen spelar på stora plåtar och galler och allehanda ovanliga rytm-instrument. Delvis låter det som ett soundtrack till en skräckfilm.
Foto: Morgan Jansson
Vi får höra ett antal till av José González fina låtar som bland annat "Crosses" och "Teardrop" alla är som små mantran som man uppslukas av. "Teardrop" avslutar ordinarie set men den närmast extatiska publiken får förstås extranummer. Först kommer José González in ensam på scenen och tackar publiken och berättar att det är fjärde gången han spelar i Uppsala.
Den första gången var 2007, sedan 2011 med The String Theory och en annan gång som han inte riktigt har reda på. Han pratar också om Domkyrkan som han av misstag kallar Storkyrkan. Strålkastaren från taket lyser upp honom och vi får höra honom spela och sjunga utan orkestern vilket också är riktigt bra. Det är så bra att jag önskar att han gjort ett längre solospel. Orkestern kommer dock in igen och spelar det första stycket stående och sedan tar PC Nackt fram en stor elektrisk borrmaskin som han använder som ett instrument.
Foto: Morgan Jansson
Publikens stående ovationer till alla musikerna som radar upp sig på scenen och bugar inför publiken blir avslutningen på denna enastående och magnifika musikupplevelse som man kan leva länge på i höstmörkret.