Det var ett mäktigt startfält som vimlade av legendariska musiker som uppträdde på Uppsala Progressive Folk & Rock Festival i Parksnäckan på lördagen. Siri Karlsson, Merit Hemmingson, Kebnekajse och Kaipa Da Capo på samma scen är ju verkligen inte dåligt.

Under lördagen hade det tidigare varit skyfall över Uppsala, vilket påverkade bandens soundcheck men lagom till festivalens första akt bandet Siri Karlsson skulle spela så slutade det regna i alla fall.

Bandet Siri Karlsson på Parksnäckans scen. (Foto: Morgan Jansson)

Stommen i Siri Karlsson består av Maria Arnqvist på saxofon och synt och Cecilia Österholm på nyckelharpa. De har också med sig Jonna Löfgren som sedan 2010 spelar med det skotska bandet Glasvegas. De förstärks också under delar av sitt framträdande av gitarristen Simon Svärd från Uppsala. Siri Karlsson förenar, på sitt egensinniga sätt, folkmusik och psykedelisk rock.

Maria Arnqvist, en av musikerna i Siri Karlsson. (Foto: Morgan Jansson)

Maria och Cecilias lite indianliknande scenklädsel förstärker deras mystiska image. Cecilia Österholms nyckelharpa tillför givetvis en färg av svensk folkmusik, men det ryms också många olika influenser i deras spännande och ibland lite svåråtkomliga musik.

Inom deras egna värld av musik får vi höra partier med folkmusik blandas med tyngre partier av rock då Jonna Löfgrens tunga trummor har en central roll. Partier med dissonans och gäll sång och distad nyckelharpa är inte det mest lättsmälta men spännande. När även Simon Svärd kommer in på scenen och först spelar lapsteel och senare elgitarr blir ljudbilden ännu fylligare.

Merit Hemmingson vid sin orgel. (Foto: Morgan Jansson)

Merit Hemmingson är ju verkligen en legendar inom svensk musik. Hennes karriär sträcker sig 50 år bakåt i tiden. Tillsammans med trumslagaren Ola Hultgren så får Merit till ett skönt gung i sin orgel.

Hennes särpräglade och mycket vackra nynnande tillsammans med de sköna harmonierna lägger sig som ett duntäcke över Parksnäckan. Just så luftig som dun som svävar i luften känns också deras musik.

Merit Hemmingson och Ola Hultgren. (Foto: Morgan Jansson)

Vi får höra en blandning av gammal och nyare musik. Merit talar om att Östersunds brudmarsch verkar bra att gifta sig till eftersom hon spelade den på ett bröllop för länge sedan och paret fortfarande är gifta. Hon berättar också att det var Ola Hultgren som pushade henne lite att skriva ny musik.

Han uppmanade henne att bestiga Mount Everest men hon nöjde sig med att bestiga Storsola i Jämtland. Inspirationen kom igång och Merit skrev ny och egen musik. Vi får alltså förutom den klassiska repertoaren även höra nyare och modernare klanger. Ola Hultgren ges också utrymme till ett trumsolo där han skickligt behåller melodin i rytmen. Merit och Ola får stående ovationer av publiken.

Merit Hemmingson är mycket populär i Uppsala. (Foto: Morgan Jansson)

Sedan är det dags för det lika legendariska folkrock-bandet Kebnekajse. Det tar lite tid innan de kommer igång eftersom de inte kunna genomföra soundcheck tidigare under eftermiddagen eftersom det regnade så febrilt.

Mats Glenngård påvisar att scenen längs fram plaskar när han stampar till. Deras soundcheck blir nästan som en egen liten föreställning. De småpratar och skojar lite, som när Mats säger -Kenny (Håkansson) skulle behöva lite mer eko till sin sånginsats...hörde ni, Kenny ska sjunga.

Kebnekajse på Parksnäckans scen. (Foto: Morgan Jansson)

Kebnekajse består av Mats Glenngård på elfiol och elgitarr, Kenny Håkansson på elgitarr och lite sång, Hassan Bah på slagverk, Pelle Ekman på trummor och de två basisterna Thomas Netzler och Göran Lagerberg.

På tal om legendarer så var Göran Lagerberg med och bildade popgruppen Tages redan 1963 och skrev de flesta av den gruppens egna låtar. Den snart 72-åriga Kenny Håkansson som är något år äldre än Lagerberg har också en lika lång musikkarriär bakom sig och har också varit med i bland annat Mecki Mark Men och Dag Vag.

Kebnekajses Hassan Bah på slagverk. (Foto: Morgan Jansson)

När Kebnekajse till slut drar igång med Hassan Bahs och Pelle Ekmans sköna trumrytmer och driv till en dov och tung matta av Mats Glenngårds elfiol och Kennys distade gitarr och det tunga basgroovet känner man direkt igen Kebnekajses klassiska psykedeliska folkrock. Mats Glenngård spelar nog mer elgitarr än fiol under kvällen spelning. Hans och Kennys jamliknade inledning formar sig efter en stund till klassiska Horgalåten.

Pelle Ekman i Kebnekajse. (Foto: Morgan Jansson)

Vi får också höra mer afrikanska rytmer när Hassan Bah sätter sig mitt på scenen med sin Djembe (en afrikansk trumma). Förutom att Kenny Håkansson är en fantastisk gitarrist med ett mycket personligt sound så imponeras jag av hans sånginsats som är ett starkt nynnande till den sköna folkmusiken som vi får höra. Tunga gitarr-riff från Kenny inleder Brudmarsch efter Eriksson. Kenny säger efter låten att det sköna med folkmusik är att man kan tolka den som man vill.

Kenny Håkansson i Kebnekajse. (Foto: Morgan Jansson)

En mycket speciell höjdpunkt under Kebnekajses framträdande är när de hyllar både Bo Hansson som gick bort för några år sedan men också förstås Janne "Loffe" Carlsson som gick bort bara för några dagar sedan genom att spela en grym version av Hansson och Karlssons "Tax Free".

De avslutar sedan med "Elefantens Strävan mot Nirvana". Kenny Håkansson hyllar publiken som tålmodigt trotsar tilltagande kyla och fukt genom att lyssna på så mycket musik så länge.

Kaipa DaCapos backdrop. (Foto: Morgan Jansson)

Sist men inte minst är det Kaipa Da Capos tur att inta scenen. Även gruppen Kaipa existerar fortfarande men KDC består av fler gamla Kaipa medlemmar som Roine Stolt på elgitarr, Ingemar Bergman bakom trummorna och Tomas Eriksson på bas. De två andra medlemmarna i bandet är Michael Stolt på sång, gitarr och Moogbas samt Max Lorentz på diverse klaviaturer.

Max är tillbaka i bandet igen efter konvalescens från en fotskada han åkte på när en galning attackerade honom på scenen under en punkgala som han var med på. Det är hans första spelning med bandet på ett bra tag.

Ingemar Bergman i Kaipa DaCapo. (Foto: Morgan Jansson)

Kaipa Da Capo har den ikväll otacksamma uppgiften att spela som sista akt. Fukten och kylan tränger sig på och påverkar instrumenten, kanske främst gitarrerna som stämmer av sig. En så fruktansvärt skicklig gitarrist som Roine Stolt stämmer obehindrat gitarren medans han spelar men jag tror att både han och lillebror Michael störs av det.

Visst finns det magi i vissa partier av spelningen men det haltar lite ibland. Jag vill tillägga att jag har väldigt högt ställda förväntningar på dem samt att jag också påverkats av kylan och fukten efter så många timmar. Jag berörs alltid av Roines vackra toner och musiken skiftar från sköra finstämda partier till väldigt tung rock.

Michael Stolt i Kaipa DaCapo. (Foto: Morgan Jansson)

I Max Lorentz komposition "Tonerna" kränger Max av sig sin scarf och skjortan, som han bär över sin svarta t-shirt, när han reser sig för att sjunga. Roines gitarrsolo är nog kvällens vackraste och vassaste. KDC spelar både gamla godingar från tidiga Kaipa album men även material från deras egna platta "Dårskapens Monotoni" som släpptes förra året.

Deras snygga backdrop pryds också av Rick Jacobis konstverk som de också använt som omslag till albumet. Som avslutning får vi höra "Total Förviring" från albumet Solo. Micke Stolt tar i så han nästan spricker när han sjunger. Det är en värdig avslutning på en fin festival.

Roine Stolt i Kaipa DaCapo. (Foto: Morgan Jansson)

Jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket bättre denna festival hade varit om det hade varit en ljum och härlig sommarkväll. Musikerna hade då haft bättre förutsättningar och det hade varit trevligare på alla sätt. Man kan inte få allt, men vi fick mycket fin musik och det var en trevlig och vänskaplig stämning i publiken.