För 40 år sedan, på dagen, lämnade Elvis byggnaden (jordelivet). För 15:e året kliver Kent Wennman med band in i Parksnäckan med sin tribut till Kents stora hjälte Elvis Presley. Inför ett fullsatt Parksnäckan får vi höra en kavalkad av mer eller mindre kända låtar som Elvis spelade in under sin karriär och även några som han inte spelade in.
Gästartist för kvällen är ingen mindre än Doug Seegers, som bland annat tolkar Hank Williams låtar som Elvis också spelat in. Rebecca Frylmark-Berg från Attendo, som är värd för kvällens konsert, inleder med att hälsa oss välkomna och talar om att representanter från Attendo finns på plats under hela kvällen för de som vill kolla sitt blodsocker eller få någon typ av hjälpmedel som exempelvis rollatorer servade.
Rebecca Frylmark-Berg, från Attendo som var värd för konserten. (Foto: Fredrik Bolander)
Det är en fin sommarkväll trots väldigt dåliga väderutsikter tidigare i veckan. Kent Wennman ställer sig frågan varför finns SMHI? Han talar också om för oss att Elvis spelade in cirka 700 låtar under sin karriär. För att hinna igenom dem under kvällen så blir det väldigt korta versioner skojar de med oss och de drar något kort riff ur några låtar.
Kent Wennman och Ulf Holmberg. (Foto: Fredrik Bolander)
De börjar sedan konserten med fyra musiker på scenen, förutom Kent själv på sång och kompgitarr så är det Ulf Holmberg på gitarr, Stefan Persson på bas och Per-Åke Persson på trummor som inleder årets Elvis i Parksnäckan med en smäktande Heartbreak Hotel.
Bandet känns direkt mycket tajt och Kent sjunger bra på sitt eget personliga sätt utan att försöka låta som Elvis. Mellan låtarna berättar Kent kunnigt om låtarna och Elvis. Kent Wennman är överhuvudtaget mycket bra på att hålla konserten levande genom sina intressanta och roliga mellansnack.
Stefan Persson på bas. (Foto: Fredrik Bolander)
När de ska spela den fjärde låten "One sided love affair" som är en pianoboogie, vilket inte är så vanligt förekommande i Elvis katalog, bjuder Kent in ytterligare tre musiker som förstärker bandet. Det är Andreas Hellkvist på Hammondorgel, Nicke Widén på pedal steel gitarr och Arvid Nerdal på piano. Kent utbrister efter låten att det är ett så fantastiskt band att de kan vara utan honom.
Ulf Holmberg på gitarr. (Foto: Fredrik Bolander)
Efter ytterligare sex mer eller mindre kända Elvis låtar, omsorgsfullt presenterade så är det dags för kvällens gästartist, Doug Seegers, att komma ut på scenen. Doug Seegers tackar som alltid den svenska publiken som har tagit honom till sig. Doug kör tillsammans med det mycket kompetenta bandet igång med "Little Sister" som Elvis spelade in 1961, inspelad senare av många artister. Countryartisten Dwight Yoakam hade en hit med den 1987.
Doug seegers var kvällens gästartist. (Foto: Fredrik Bolander)
Doug Seegers har nyligen spelat in ett album med tolkningar av Hank Williams. Hank var hans pappas stora idol och Doug är uppvuxen med den musiken. Elvis gjorde en version av Hank Williams sång "I'm so lonesome I could cry" när han uppträdde på den över hela världen utsända satelit-showen Aloha from Hawaii 1973.
Nu sjunger Doug Seegers låten med en stor närvaro i rösten. Jag har sett Doug Seegers uppträda vid flera tillfällen och han har alltid en sådan naturlig och stark scenutstrålning. Doug fortsätter att sjunga ytterligare en Hank Williams kompostition från 1952 "Your cheatin' heart". Doug säger att han återvänt till den låten under 40-50 år. Nicke Widén spelar mycket fint på sin Pedal Steel gitarr och Doug Seegers nickar gillande.
Arvid Nerdal på piano. (Foto: Fredrik Bolander)
Efter ett pausuppehåll får Kent Wennman och musikerna under ledning av hemtjänstteamet från Attendo tävla två och två tillsammans genom att hålla lappar mellan sig till exempel armbåge mot axel, knä mot knä i fler och fler kombinationer tills de tappar någon lapp. Detta är för att visa hur bra rörlighet, balans, koordination och styrka de har samt hur de samarbetar. Nicke Widén och Andreas Hellkvist håller ut längst.
Andreas Hellkvist på Hammondorgel. (Foto: Fredrik Bolander)
Kent och bandet gör en mycket snygg version av Tony Joe Whites "Polk Salad Annie" skriven 1969 och sedan inspelad av Elvis 1970. Andreas Hellkvist får utrymme för sitt fantastiska spel på Hammondorgeln. Det är en fröjd att se och höra honom spela med sin starka utlevelse och yviga kroppsspråk. Ulf Holmbergs gitarrspel i den instrumentala "Surrender" är en annan höjdpunkt.
Elvis på Parksnäckan med Kent Wennman och Doug Seegers. (Foto: Fredrik Bolander)
Vi har hunnit fram till kvällens tjugoandra låt när Doug Seegers återvänder med "Blue Moon of Kentucky" skriven av Bluegrass-legendaren Bill Monroe 1946 och inspelad av Elvis 1959. Vi får också höra Hank Williams "Jambalaya (On the Bayou)" som Elvis faktiskt inte spelade in men kanske lekte lite med på scen någon gång.
Sedan kommer en av kvällens absoluta höjdpunkter, när Doug Seegers sjunger en mycket vacker "You're always on my mind" innan han åter lämnar scenen.
Andra högtidsstunder tycker jag är "Guitar Man" och "Burning Love" som Kent och bandet bränner av härnäst.
Per-Åke Persson, Stefan Persson och Kent Wennman. (Foto: Fredrik Bolander)
Under kvällen är Kent ibland ute i publiken och spelar och dansar med barn och ungdomar framför scenen. Han tar också upp sin dotter Iris, som snart fyller år, på scenen och hela publiken sjunger "Ja må hon leva" för henne. Doug Seegers kommer tillbaka igen och får då sjunga sin egen, som han säger mirakel låt "Going down to the river".
Kent Wennman och Doug Seegers med Per-Åke Persson på trummor i bakgrunden. (Foto: Fredrik Bolander)
Kent Wennman talar lite om hur det ser ut i samhället idag med misstankar och hat och att människor gärna dömer varandra på grund av olikheter och att det som behövs är mer empati. Elvis Presley var sällan politisk men några låtar med lite mer politiskt innehåll spelade han in, "In the Ghetto" förstås men också "Walk a mile in my shoes" som blir kvällens sista låt och Kent Wennman och Doug Seegers sjunger refrängen i duett.
Artister och musiker tackar publiken. (Foto: Fredrik Bolander)
Doug Seegers sätter sin cowboyhatt på Kents huvud som en kungakrona och det får symbolisera hans uppskattning över att ha fått spela tillsammans med Kent och alla de skickliga musikerna av absolut toppklass.
En värdig avslutning på en kväll av mycket fin musikunderhållning och en hel del Elvis historia. Vi fick inte höra 700 låtar men jag räknar till hela 29 stycken. Himlen är vackert blå när publiken lämnar Parksnäckan, ja Kent, man kan undra varför finns SMHI?