Det lokala bolaget Open Mind, som också är en skivbutik och drivs av Dan Olson, fortsätter att ge ut vinylskivor med lokala Uppsalaband. Två av dessa skivsläpp är Distant Days "Dying of the light" och The Temple "Rock & Roll Diablo" båda med utgivningsdag 21 april.
Distant Days består av Erik Illes på sång, gitarr och Melodika, Anders Vretenäs på bas, Ulf Eklund på trummor, slagverk, körsång och keyboards samt Michael Funke på gitarr. "Dying of the light" är ett mycket starkt debutalbum. Erik Illes är inte bara en mycket bra sångare. Han har också skrivit nio av albumets tio låtar på egen hand och "A song from the basement" tillsammans med gitarristen Michael Funke.
Erik Illes starka sånginsatser och fina röst lyfter verkligen fram detta överhuvudtaget spelskickliga band. Arrangemangen är stora och luftiga. De två producenterna Stefan Brändströms och Lars Halapis medverkan har lyft hela produktionen ytterligare.
Distant Days spelar en slags tidlös pop/rock som ibland har lite New Wave känsla. Jag kommer också att tänka på Weeping Willows, kanske mest för att Erik Illes sångröst är minst lika bra som Magnus Carlsons. Illes får mig också att tänka på sångare som Scott Walker och David Bowie. Nu ska jag inte bara hylla Illes, även om det är lätt gjort med en så storartad sångare.
Det är svårt att förstå att Distant Days är ett lokalt och relativt okänt band och att detta är deras debutalbum. Deras spel är tajt och de känns som en stabil enhet utan att någon av musikerna sticker ut mer än de andra.
I låten "the Moon is too pale" hör jag plötsligt en slinga som påminner mig om Blue Öyster Cults "Don't Fear the Reaper". "Dying of the Light" är på det hela ett mycket bra album och en imponerande debut av Distant Days, ett band som vi borde få höra mer av i framtiden. Mitt betyg blir en stark 8/10.
The Temple "Rock & Roll Diablo" är multiinstrumentalisten Magnus Sjölins projekt. Han sjunger och spelar alla instrument på skivan. På omslagets baksida poserar han med solglasögon och en Gibson Les Paul gitarr, så man förstår att hans huvudsakliga instrument är gitarr.
Musiken är en melodiös hårdrock med 70-tals glaminfluenser från Magnus gamla favoriter som Kiss, Slade, Sweet, Alice Cooper m.fl. Ibland låter det lite slamrigt och kanske lite väl mycket hemmasnickrat, speciellt trummorna.
Jag vill ändå ge Magnus Sjölin "kred" för en stark insats. Hans sångröst passar denna typ av lite slamrig rock väl. En kaxig rockattityd med distade gitarrer räcker långt men inte hela vägen fram. Betyget som jag sätter blir 6/10.
