Som en del av Uppsala Konsert & Kongress 10 års jubileum uppträdde 2015 års Polarpristagare och mångfaldiga Grammy-vinnaren Evelyn Glennie i stora salen på tisdagskvällen. Hon backades upp av två orkestrar, bestående av hela 46 musiker. Det blir en storartad musikupplevelse som vi i publiken får vara med om även om Evelyn Glennies eget deltagande känns alldeles för kort.
Evelyn Glennie föddes i Skottland för snart 52 år sedan. Hon förlorade hörseln i 12-års åldern. Några år senare flyttade familjen till England och Evelyn började att studera slagverk och puka. Hon lärde sig att känna igen toner och ljud genom de olika vibrationer som de ger ifrån sig. Hon uppträder oftast barfota. Det hjälper henne att känna vibrationerna på ett tydligare sätt. Hon tilldelades den Brittiska imperieorden 1993 och fick senare titeln Dame Commander.

Orkestrarna Musica Vitae och Dalasinfoniettan på scenen. (Foto: Morgan Jansson)
Redan när musikerna från de två orkestrarna Musica Vitae och Dalasinfoniettan kommer in på scenen och börjar stämma upp sig så känner jag en viss laddning och stämning av förväntan byggas upp i publiken. Susanne Rydén, som är orkesterledare för Musica Vitae från Växjö, inleder med en liten presentation.
Hon säger att en gemensam längtan att få spela med Evelyn Glennie har sammanfört de två orkestrarna eftersom alla musikerna behövs. Det är den sista konserten på en liten turné som varit i Malmö, Falun, Växjö och nu Uppsala. Hon "skrämmer" också upp oss med att be oss att undvika hosta eftersom Sveriges Radio P2 spelar in konserten. Genast känner jag mig torr i halsen.

Evelyn Glennie. (Foto: Morgan Jansson)
Den första halvan av kvällens föreställning, innan en halvtimmes paus för ommöblering, spelar de två orkestrarna. De börjar med musik av Franz Schubert, Symfoni i h-moll D. 759 "Den ofullbordade". Jag slås av hur mäktigt det är att uppleva en stor orkester spela och vilket tryck det blir i de livligare partierna.
Det är intressant att följa dirigenten, som ikväll är Ingar Bergby. Han har en härlig inlevelse. Musiken böljar fram och växlar plötsligt nyans från stillsamt till kraftfullt. Schuberts musik upplever jag som mycket vacker.

Musica Vitaes orkesterchef Susanne Rydén presenterade konserten. (Morgan Jansson)
Efter en kortare ommöblering på scenen så kommer stråkdelarna av de båda orkestrarna in och sätter sig mitt emot varandra på var sin sida av dirigenten. De framför tillsammans konsert för dubbel stråkorkester av Sir Michael Tippett. Det är modernare klassisk musik från 1900-talet. Jag får lite känsla av filmmusik till en svartvit gammal film.
De två stråkorkestrarna härmar och samspelar med varandra som sångfåglar. Jag iakttar en av violinisterna som rör sig mycket mer än de flesta andra. Han rör sig nästan hela tiden och sitter den ena stunden långt fram på sin stol för att nästa sekund nästan studsa bakåt, tala om inlevelse.

Vissa kontrabasar har en längre sträng (den till höger) för att kunna spela lägre toner. (Foto: Morgan Jansson)
Det behövs sedan en längre paus eftersom Evelyn Glennies alla slagverk ska sättas upp på scenen. När vi kommer in igen så står det fullt av olika slagverk i rad längst fram på scenen. Närmast mig till höger (jag har fått en plats på första bänk) står två stora vad jag skulle ha kallat för gonggongar, men som jag senare får lära mig av en scentekniker, heter Tamtam.
Jag blir också varnad, eftersom Evelyn Glennie börjar sin konsert genom att med stor kraft slå på dem. Jag väljer att flytta mig lite bakåt. Sedan står det också en vibrafon, en marimba, ett stort trumset och ett flertal till slaginstrument på scenen.

Dirigenten Ingar Bergby. (Foto: Morgan Jansson)
Som utlovat börjar Evelyn Glennie att damma till med stor kraft på Tamtamen och jag är glad att jag inte sitter en halvmeter från den längre. Hon är mycket riktigt barfota och flyttar sig raskt utmed hela scenen till de olika slagverken som hon skickligt hanterar till orkestrarnas ackompanjemang.
Det är vackra kontrastskillnader mellan orkestrarnas ibland mjuka stråkpartier och Evelyns slagverk. Det är fantastiskt att se den döva Evelyn Glennie spela mycket finstämda toner på en vibrafon. Det går knappt att förstå att hon kan vara döv.

Orkestern före paus, med dubbel stråkorkester. (Morgan Jansson)
Vid ett tillfälle kliver hon upp några steg till en anordning med stora rör som hänger ner. Jag får lära mig efter konserten att det kallas bas-chimes. Evelyn Glennie slår med två vita klubbor på de stora rören som ger ifrån sig ett ljud som låter som en kyrkklocka.
När tonerna som hänger kvar mycket länge till slut börjar att klinga ut låter det nästan som ett avlägset flyglarm. Stycket som Evelyn Glennie framför tillsammans med orkestrarna är komponerat av James MacMillan och heter Veni, Veni Emmanuel.

Evelyn med blommor efter konserten. (Morgan Jansson)
Det är en enastående musikalisk upplevelse vi som var lyckliga att närvara har fått. Det som känns lite snöpligt är att den plötsligt är slut och att Evelyn Glennies medverkande blev alldeles, alldeles för kort.
Underbart är kort sägs det, men en halvtimme till kunde hon ha bjudit oss på.