Israel Nash, som tidigare också använde sig av namnet Gripka, fick ett fullsatt Klubb Uffe på Katalins backficka att koka inför en entusiastisk publik. Han har varit i Uppsala på Katalin ett antal gånger. Totalt har jag sedan 2011 sett honom 9 gånger innan denna konsert. Vi får se en artist som fortsätter att utvecklas.
Innan konserten, vid "soundcheck" får jag tillfälle att prata lite med Israel. Han är en så äkta och varm person. Just nu är han och Eric Swanson ute på turné med "Band of Horses". De hinner dock göra egna avstickare mellan konserterna som förband åt dem. Denna spelning är en sådan avstickare.
Eric Swanson och Israel Nash. (Foto: Morgan Jansson)
Hemma i Texas, i den egna nya studion, arbetar de på ett nytt album. Andra artister spelar också in musik där. I samband med musikfestivalen South by Southwest ska han ordna ett eget "party" hemma på sin egendom. Ungefär 500 gäster är inbjudna och flera artister ska uppträda hemma hos honom. Han nämner Matt Vasquez, Ray Wylie Hubbard, Bright Light Social Hour, Ben Kweller och Nicole Atkins. Spännande namn som i alla fall jag tänker kolla upp.
Richard Smitt, numera Uppsalabo. (Foto: Morgan Jansson)
Kvällen inleds av Richard Smitt som numera bor i Uppsala. Han kliver in på scenen ensam med sin elgitarr. Hans röst fängslar på en gång. Den är så innerlig och förtrollande. Hans gitarrspel är också äkta, rått och avskalat. Han kör några egna låtar och en cover av en Tom Waits låt, "If I have to go".
Richard Smitts kommande skiva produceras av amerikanen Rayland Baxter. Han har också nyligen släppt en utsökt EP där han bland annat sjunger tillsammans med Ellen Sundberg. Ellen är faktiskt en artist som knyter honom samman med kvällens huvudattraktion, Israel Nash. Ellen spelade nämligen in en skiva i Israels förra studio i Texas, samt har även varit förband till honom.
Björn Pettersson från Rootsy. (Foto: Morgan Jansson)
Björn Pettersson från Rootsy inleder med att presentera konceptet och samarbetet mellan Katalin och Rootsy som kallas Klubb Uffe, och är uppkallat efter den legendariske bokaren Uffe Carlsten. När Israel Nash och hans gamla vän och medmusikant Eric Swanson drar igång så hör man från den första tonen av den första låten "Woman at the Weil" hur bra det kommer att bli.
Eric Swanson med sin pedalsteel. (Foto: Morgan Jansson)
Ordet magiskt är ibland uttjatat men jag kan faktiskt inte komma på något mer passande. Israel Nash röst är stark och känslosam och han liksom hamrar ackorden på sin gitarr och dansar runt på scenen i sina slitna boots (som jag tror han haft sen jag först såg honom uppträda). Eric Swanson lägger ut sköna ljudmattor på sin pedal-steel och jag imponeras över hur säker han blivit på sitt instrument.
Israel Nash hyllar Sverige, Katalin och den hängivna publik han har mött här under alla år. Han fortsätter att prata om hur mötet och kemin med publiken gör hela upplevelsen till något mer än bara musik.
- Låt dig hänges av musiken tillsammans med oss. Han predikar nästan och det kanske är ett arv efter pappan som var baptist-präst.
Israel Nash trollband publiken på "Klubb Uffe". (Foto: Morgan Jansson)
Låten "LA Lately" är en av mina favoriter liksom den följande "Goodbye Ghost" från albumet "Barn Doors and Concrete Floors" som också var det album som fick mig att upptäcka Israel Nash Gripka för sex år sedan. Han berättar att han var 12 år när han började spela gitarr och skriva låtar. När de sedan drar ur sladdarna ur sina instrument och Eric Swanson hänger på sig en gitarr, och de sedan kliver närmare publiken och kör helt utan förstärkt ljud så uppstår ännu mer magi. Vi får höra "Louisiana", "Evening" och "Baltimore" på detta sätt. Israel Nash röst innehåller så mycket känsla och själ att jag berörs till tårar, vilket jag själv ser som det ultimata betyget för en konsert.
Israel Nash gick tidigare under namnet Gripka. (Foto: Morgan Jansson)
De pluggar in instrumenten igen och kör en rykande version av "Mansions". Israel Nash låter oss veta att det är kvällens sista låt, men han fnyser liksom till när han säger det, som att han vet att det inte är sanningen. Innan de tar en konstpaus hyllar han Richard Smitt. Publiken är verkligen med till fullo under hela kvällen och givetvis klappas artisterna in igen för extranummer som börjar med "Rain Plans".
Vad som sedan händer är att Israel och Eric går ut mitt i publiken och dessutom frågar om någon spelar gitarr. En kille från publiken får ta rollen som tredje gitarrist. Sedan sjunger och spelar de tillsammans med publiken "I shall be released". Det vibrerar av glädje och samhörighet mellan artister och publik på ett sällan skådat sätt. Det känns verkligen som en mycket speciell avslutning på en mycket varm och känslosam konsert.
Ett lyckorus fyller mig med värme och jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om den känslan den här kvällen.
