Future Elephants? släppte sitt debutalbum för några veckor sedan den 16 november: En tresidig dubbelvinyl LP som också innehåller en digital nedladdningskod. På lördag den 3 december kommer de att besöka Uppsala och skivbutiken Open Mind där de också kommer att signera albumet.
Med sina många influenser har Future Elephants? lyckats med att laga till en mycket smakrik och god måltid. En sådan ska ju både smaka gott och se aptitlig ut. Musiken smakar väldigt gott, i det närmaste perfekt faktiskt. Det är många rätter vi blir serverade på den tresidiga dubbel LP skivan. Albumet innehåller tio spår, både långa och korta och samtliga av hög kvalité. Smakerna känns ibland välbekanta men kryddorna smakar nytt och fräscht. Omslaget är aptitretande och har en klassisk känsla.
På framsidan ser man en elgitarr genom ett kikarsikte mot en flammande sol eller planet. Halva medlemmarnas ansikten omger bilden, ett i varje hörn. På baksidan finns en snygg bild av bandmedlemmarna som är Roger Holegård (tidigare med i Neon Rose, Wasa Express och Truck) på sång, gitarr, mellotron och flygel, Dante Holmberg (tidigare med i bl.a. Strix Q) på el-, akustisk-, baryton- och 12 strängad gitarr, lapsteel, mellotron, flygel samt körsång, Rolle Lindgren på trummor, piano, berimbau och körsång och Anders Lundquist på basgitarr och körsång. På mittuppslaget finns alla texter och annan info.
De räknar upp inte mindre än 27 artister som givit dem inspiration. Det över åtta minuter långa inledningsspåret "Damaged Child" ger mig tydliga Pink Floyd vibbar med tunga Black Sabbath liknande riff. På följande "The Tide Is Rollin' In" hör jag ekon av Jimi Hendrix. "Ivory Dance" är en hyllning till de vilda djuren på jorden och en tydlig markering mot den brutala jakten på elfenben med mera. Tillsammans med "Damaged Child" så är detta i nuläget ett av mina favoritspår. Egentligen är de flesta spåren så starka att favoritlåtarna nog kommer att variera över tiden.
Debutalbumets baksida. (Foto: Pär Dahlerus)
"In This Town" inleder sida två och ger mig inledningsvis Deep Purple känsla. Roger Holegård låter i mina öron lite som Roger Daltrey i the Who och David Johansen, sångare i New York Dolls. Den korta "Sundown in Matabo N P" inleds med det ensträngade brasilianska instrumentet berimbau och därefter läses en dikt upp baklänges, ett kul men lite udda spår. Följande "November Pain" som handlar om just det, inleds med tunga riff som sedan följs av akustiska gitarrer och sedan en snygg basgång med en skönt gitarrsolo svävande ovanpå. Pink Floyd känslan dyker upp igen och några Beatles-liknande toner hör jag också. Cia Backman bidrar med vacker röst.
Första spåret på tredje sidan är "And The Mountains Kissed The Sky" handlar troligtvis om människans dumhet när det gäller att ta hand om jorden och dess resurser. Melodin har ett skönt rullande tempo. På nästa spår "Don't Raise That Gun" som handlar om vad vapen kan ställa till med, hör jag lite Deep Purple igen men också en dos Golden Earring. Avslutande "The Pilot" tror jag handlar om hur snabbt livet kan förändras. Deep Purple influenserna känns tydliga.
Sida fyra innehåller absolut ingenting, utan är helt blank. En rolig grej som har gjorts förut av bland annat Johnny Winter. Produktionen av albumet är mycket snygg och gjord av bandet tillsammans med Anders Oredson som också skött inspelningen. Han spelade förresten in det allra första Neon Rose albumet också.
Jag skulle vilja byta ut frågetecknet efter Future Elephants? mot ett utropstecken! Detta album får ett mycket högt betyg av mig och jag hoppas få höra mer av dem i framtiden. Missa dem nu inte på Open Mind kl 13-14 nu på lördag den tredje december. Jag hoppas också att vi snart får höra dem spela på någon lämplig Uppsala-scen.
