Från åttaåring med Lena Philipssons "Ont det gör ont" i klassrummet på Sländan till ett uppvaknande med "nya" Lena Philipsson. Jag har lärt känna dig som du är, inte den du var säger Uppsalanyheters skribent efter att ha sett "Jag är ingen älskling" på UKK.
Jag kommer ihåg när jag som åttaåring stod i mitt klassrum på Sländan i Stordammen och mimade till Lena Philipssons ”Ont det gör ont” på ”Roliga timmen”. Den enda som delade min stora kärlek till Lena just då var en av mina lärare, Magnus, och jag kommer ihåg hur han hade hört musiken utifrån och kommit in till klassrummet för att undersöka vad det var som hände och vem det var som spelade Lenas låt.
(Foto: Morgan Jansson)
Vi hade väl egentligen bara den lilla perioden, mitt åttaåriga jag och Lena, ”Ont det gör ont - perioden". Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kunde texten till ”Han jobbar i affär” eller att jag inte bytt ut ”Lena” i ”Lena Anthem” så det blev ”mitt namn är Anna” ex antal gånger…
(Foto: Morgan Jansson)
Kvällens föreställning börjar med att en svartvit film projiceras på scenen samtidigt som Lenas sexmannaband tar plats. Därefter kommer hon in, Lena, till publikens stora jubel. Jag kan tycka att det börjar lite trevande när hon tar plats vid pianot med öppningslåten ”Gråt inte mer”.
Såsom det kan vara när man åter träffar en gammal barndomsvän för första gången på länge. För tyvärr försvinner hennes röst något i bandets starka komp.
(Foto: Morgan Jansson)
Hon fortsätter med ”Kysser dina fotspår”och därefter den lite naknare ”Oktober”som hon tillägnar till sin bortgångne far. Det är först här som jag börjar känna igen min gamla vän Lena, eftersom hennes röst får en större plats utan att de drunknar och försvinner i kompet.
(Foto: Morgan Jansson)
Temat för kvällen är föga överraskande Lena själv och för mig känns det som om låtarna från den nya plattan är en slags förklaring till omvärlden. Att det är jag som är Lena, det är det här som är jag. Samtidigt som hon med sin kaxighet och med en viss attityd säger ”Jag är ingen älskling” jag är brydd och stark. Men jag är också skör. Det är det här som är jag.
(Foto: Morgan Jansson)
Mellansnacken varierar från att ena sekunden vara skämtsamma med glimten i ögat till att i nästa vara råa och visa en sida av Lena som jag inte sett förut. En sida som jag inte fick lära känna tidigare. Det handlar om allt ifrån Lenas hobby i och med P1 och ”Radiopsykologen” till hur hon tacklats med alla uppbrott hon varit med om.
”Jag gillar inte att bryta upp, inte ens när jag själv vill bryta upp berättar Lena innan hon vidare förklarar hur hon har resonerat ”Nu var det sista gången, nu vänder det, nu blir de bättre”.
(Foto: Morgan Jansson)
Kvällen fortsätter med en ”En liten pojk”och det känns som om att vi för varje låt får lära känna Lena på nytt. Regin för föreställningen av Emma Bucht är gjord med en fin precision där scenografin går hand i hand med det som sjungs och spelas, samtidigt får vi gå ner och lära känna Lena på djupet och hon visar att hon besitter en fantastiska humor.
(Foto: Morgan Jansson)
Någonstans i mitten av kvällen får vi nämligen ett prov på just detta, Lenas humor, när hon gör om hennes eget uppträdande med Sven Wollter från 1987 med låten ”Teach me Tiger”. Version 2.0 kallar hon det.
En version där rollerna är omvända och det är hon som sitter i stolen i stället för Sven samtidigt som hon ackompanjeras av en fantastisk dansare med en humoristisk koreografi.
(Foto: Morgan Jansson)
Snart börjar föreställningen lida mot sitt slut och Lena har under kvällen bjudit på både gammalt och nytt. Mest nytt, då detta i grund och botten är en turné som begrundar sig i den nysläppta skivan.
Men när det är dags för ”Ont det gör ont”, känns det verkligen som om jag åter igen är åtta år och det är min tur att uppträda på ”Roliga timmen” inför mina klasskamrater. Hon avslutar därefter med orden ”Jag är ingen älskling” innan hon går av scenen.
(Foto: Morgan Jansson)
Men en show är inte slut förrän extranummer har genomförts. Lena börjar avslutningen med ”Kärleken är evig” där ett gäng på parkett tar initiativ och snart står alla upp och dansar och sjunger med. Avslutningen är passande nog den enda låt från nya plattan som hon inte framfört ännu ”Adjöfarväl” som innehåller textraden ”Vet ni vem jag är, vem jag verkligen är?”
Lena är inte längre den jag lärde känna som åttaåring med ”Ont det gör ont”, hon är så mycket mer än så och efter denna föreställning är jag nog inte den enda som känner att ”jo Lena, nu vet vi nog faktiskt vem du verkligen är”.
