Hiromi: The Trio Projects musik är brutal, vacker och rytmisk, beskriver min gode vän Christer för mig innan konserten. För några år sedan blev han så såld på Hiromis musik att han åkte till Marseille bara för att få uppleva henne spela live, idag var hon på UKK.
Nu behövde ingen av oss åka så långt eftersom den 37-åriga japanskan uppträdde för en minst sagt entusiastisk publik på Uppsala Konsert & Kongress ikväll. Hiromi Uehara eller som hennes namn skrivs på japanska 上原ひろみ började redan som sexåring att spela piano och visade en stor talang för improvisation.
Scendekoren före spelningen. (Foto: Morgan Jansson)
Under kvällens konsert har hon med sig två stycken briljanta musiker på scenen, basisten Jimmy Johnson från Los Angeles som spelat med stora namn som James Taylor, Allan Holdsworth och Stan Getz och trummisen Simon Phillips från London som bland annat spelat med Toto, The Who och Judas Priest. Spännande och olika bakgrunder. Jimmy Johnson ersätter den ordinarie basisten Anthony Jackson som tyvärr har hälsoproblem.
Hiromi en lekfull pianist. (Foto: Morgan Jansson)
Strax efter klockan sju kliver bandet upp på scenen. Hiromi har sitt hår uppsatt som i en stor plym på huvudet och hennes kropp är liten och tunn. Hon har ett ganska barnsligt utseende och det stämmer bra med hennes musik på ett positivt sätt. Musiken är nämligen väldigt lekfull men kan också vara brutal på samma gång.
Ibland spelar Hiromi på en röd synth som står på pianot. (Foto: Morgan Jansson)
Jimmy Johnsons bas och Simon Phillips tunga bas- och trum-groove lägger sig som en tung matta bakom Hiromis lekfulla utflykter över tangentbordet på flygeln. Hon har också en liten synt placerad uppe på flygeln. Det svänger som tusan. Den första låten de spelar är titellåten Spark från senaste albumet. Under den andra låten kommer det naiva fram när Hiromi plötsligt spelar ett reggaeinspirerat riff på sin lilla synt. Hon ler med hela ansiktet.
Skor. (Foto: Morgan Jansson)
Hennes jazziga och lekfulla solon trollbinder mig så att jag glömmer bort de andra musikerna ibland. Tyvärr, tycker jag att Simon Phillips spelar lite väl hårt ibland och hans starka trumljud på det enorma trumsetet överröstar Hiromi från tid till annan. Det är både samspel och dueller mellan musikerna som gäller under konsertens gång.
Hiromi spelar med hela kroppen, hon studsar upp och ner på sin pianopall och ibland ligger hon nästan över tangenterna. Ibland spelar hon med en hel arm och ibland med en hand och kompar sig själv på ett mystiskt sätt, plötsligt kan det låta som att tre, fyra pianister spelar samtidigt.
Basisten Jimmy Johnson. (Foto: Morgan Jansson)
Eftersom det är så mycket musik och så många toner vi får höra i de ganska långa och ekvilibristiska låtarna så är det en välkommen vila för öronen när Hiromi, ensam på scenen, med sin flygel spelar ett stycke som heter "Wake up and dream". Det börjar nästan som ett klassiskt pianostycke för att sedan övergå till alla möjliga fantasifulla slingor. Det är mycket vackert och Hiromi spelar med en stor inlevelse. Det är verkligen som att hon är ett med musiken.
Trummisen Simon Phillips. (Foto: Morgan Jansson)
Både Jimmy Johnson och Simon Phillips ges också utrymme att briljera på sina respektive instrument. Jag tycker att Jimmy Johnson gör ett mycket bra jobb på sin femsträngade bas eftersom han också är inhoppare för Anthony Jackson. Simon Phillips har som sagt en tendens att nästan dominera musiken ibland men hans trumsolo är väldigt rytmiskt och melodiskt. Vid ett tillfälle låter det som en grupp motorcyklar som gasar på.
Hiromi spelar med stor inlevelse och blir "ett" med musiken. (Foto: Morgan Jansson)
När de efter stående ovationer avslutar med ett extranummer så börjar det med att Simon Phillips och Hiromi spelar tillsammans inuti flygeln. De trummar både på strängarna och själva trälådan. Det är ytterligare ett exempel på lekfullhet som får avsluta kvällens fina musikupplevelse.
Nu har även jag fått uppleva den fantastiska Hiromi och ja, min vän Christer har rätt, hennes musik är brutal, rytmisk och vacker på samma gång.
