När jag på söndagseftermiddagen kliver in på Kulturoasen i Hågaby blir jag positivt överraskad av att lokalen är i stort sett fullsatt redan. Ryktet har tydligen spridit sig om femmannabandet Uncle Lucius från Austin, Texas.
Återigen har Kent Wennman lyckats få en bokning av ett band i världsklass (om än relativt okända i Sverige) till Kulturoasen. Uncle Lucius är ett av många fantastiska band och artister som Rootsy tagit hit till vårt land och det är väldigt positivt och roligt att de stannar till för en lunchkonsert på Kulturoasen.
Uncle Lucius gjorde ett stopp på Kulturoasen under söndagen. (Foto: Morgan Jansson)
Uncle Lucius har hållit på ett tag och hunnit ge ut inte mindre än fyra album. De ser sig dock själva främst som ett liveband. Jag har knappt hunnit lyssna på deras album innan konserten men det lilla jag har hört är mycket bra. Bandet har dock rätt för att få uppleva deras energi fullt ut så ska man se dem live.
Michael Carpenter på gitarr. (Foto: Morgan Jansson)
Om jag ska försöka att kategorisera Uncle Lucius musik får man väl kalla den för sydstatsrock/Americana som har influenser från mycket, bland annat jazz och soul. Jag hör Little Feat, Allman Brothers, The Band och The Doors i deras musik och sångaren Kevin Galloway har inga invändningar när jag berättar det för honom efter konserten, han nickar instämmande.
Basisten Johann Valles. (Foto: Morgan Jansson)
De startar konserten med Gulf Coast Gypsies från senaste albumet The Light. Keyboardspelaren Jon Grossman tar fram ett litet dragspel som har en bälg i regnbågens alla färger. Det gungar på skönt och det märks direkt hur väldigt samspelt och tajt bandet är. Kevin Galloway på sång och akustisk gitarr har en stark och mycket fin röst med stark närvaro.
Sångaren Kevin Galloway. (Foto: Morgan Jansson)
Tre av de andra medlemmarna gör också sånginsatser under konserten, men trots att de är duktiga sångare så bleknar deras röster i jämförelse med Galloways. Faktum är att många sångare överhuvudtaget bleknar i jämförelse med honom, så kritiken är inte riktigt rättvis.
Trummisen Joshua Greco gjorde även en sånginsats. (Foto: Morgan Jansson)
När de spelar en cover av en av the Bands låtar så sjunger trummisen Joshua Greco. Det gör att the band känslan stärks ytterligare, eftersom the bands tyvärr bortgångne trummis Levon Helm också sjöng en del av deras låtar. Joshua Greco bildar tillsammans med basisten Johann Valles en skönt gungande rytmsektion. Michael Carpenter på elgitarr använder både wahwah och bottleneck i sitt spel men använder tyvärr inte stråken som hänger på hans mikrofonstativ.
Regnbågsfärgat dragspel som Jon Grossman spelade på. (Foto: Morgan Jansson)
Musiken är som sagt omväxlande och därför inte förutsägbar. När de spelar låten Ouroboros, som inleds med ett skönt pianoriff, låter de lite som the Black Keys (som är ett av mina favoritband). I en lugnare lätt countrydoftande ballad sjunger Kevin Galloway med sån känsla att jag får ståpäls. Här får jag verkligen vibbar av Jim Morrison. Jag vill påpeka att Uncle Lucius trots alla jämförelser har en stark egen identitet. De har bara lyckats väva in influenser av alla de slag i sin sköna musik.
Michael Carpenter. (Foto: Morgan Jansson)
De spelar också sin kanske största hit Keep the Wolfs Away från albumet And you are me från 2012. Den låten har över över två miljoner visningar på YouTube. Som extranummer får vi höra Everybody Got Soul och publiken får göra en sånginsats på ordet Soul, som Jon Grossman tror vi ska klara eftersom det låter som Skål, ett av de tre ord de har lärt sig på svenska.
Uncle Lucius, ett världsband enligt Uppsalanyheters Pär Dahlerus. (Foto: Morgan Jansson)
Själ (soul) är någonting som detta band verkligen har. Senare på kvällen ska de spela på Akkurat i Stockholm och visst var det frestande att åka dit för att uppleva dem igen.
