Söndagkväll och klockan är sju, ett förväntansfullt sorl hörs i stora salen på UKK, äntligen är hon här, artisten som skulle ha varit på gitarrfestivalen för två år sedan egentligen.
Festivalgeneralen Klaus Pontvik försäkrar oss om att hon är här nu "jag har själv hämtat upp henne". Anoushka Shankar skulle deltagit i festivalen redan för två år sedan men fick inte flyga för sin läkare då hon var gravid. Torbjörn Ivarsson påannonserar och lokalen släcks ner. In på en mycket snyggt ljussatt scen kommer Anoushka tillsammans med sina musiker.
Manu Delago på Hang trummor (en sorts ståltrummor som ser ut som flygande tefat) och slagverk, Tom Farmer på ståbas och klaviatur samt allehanda syntar och datorskärmar och Sanjeev Shankar (som inte är släkt, men däremot lärjunge till hennes far Ravi Shankar) på Shehnai som är ett indiskt instrument som liknar en Oboe.
Anoushka Shankar med sina medmusikanter. (Foto: Morgan Jansson)
Deras entré är effektfull och musiken är mystiskt och suggestiv en blandning av indisk sitarmusik och modern elektronisk pop. Anoushka sitter på en upphöjd estrad mitt på scenen med sin stora sitar ikädd en enkel indisk klädsel. På högra sidan av henne på en egen upphöjnad sitter Sanjeev Shankar med korslagda ben.
Bakom honom engelsmannen Tom Farmer med sitt keybord och bas med mera. På den vänstra sidan huserar österrikaren Manu Delago med alla sina slagverk.
Anoushka med sin stora sitar. (Foto: Morgan Jansson)
Anoushka talar efter några låtar om att de kommer att spela musik från hennes nya album Land of Gold som handlar om den humanitära situationen för flyktingar. De spelar låten Crossing the Rubicon som har en oroskänsla i sig kanske för att musiken ljuder lite som ett flyglarm. Snygga ljusslingor och mönster dansar över scengolvet.
Vissa låtar innehåller inspelade ljud som Tom Farmer styr via en iPad eller liknande. Man hör till exempel en röst som jag tycker säger When I see that Border I'm gonna make you mine, rösten nästan rappar lite. Personligen gillar jag inte alls det avsnittet som avviker från övrig musik som är mycket njutbar.
Anoushka förbjöds av läkare att flyga för två år sedan på grund av sin graviditet, då ställdes henne spelning på gitarrfestivalen in. (Foto: Morgan Jansson)
Anoushkas sitarspel är förstås av högsta klass och jag slås utav hennes fingerfärdighet och snabbhet. Tanken far genom mitt huvud, hur skulle hon hantera en gitarr? Det får vi aldrig veta. Alla musikerna gör fina insatser. Särskilt Manu Delago som skrivit mycket av musiken till Land of Gold tillsammans med Anoushka.
Han spelar mycket Hang samt vanliga trummor och elektroniska trummor och manicker. Sanjeev Shankars Shehnai ger en mycket indisk prägel till musiken tllsammans med sitaren.
Extranumret bestod av en vaggvisa som framfördes mer avskalat än det som framfördes tidigare under spelningen. (Foto: Privat)
Anoushka har en massa effektpedaler på golvet framför sig som hon styr med sina bara fötter. Vi får höra låtarna Land of Gold, Dissolving Boundaries och Reunion innan de avslutar konserten. Den entusiastiska publiken klappar in dem till ett extranummer. En matta bärs in på scenen och jag tror att det är en behållare med rökelse som placeras i framkant av mattan.
Anoushka och musikerna positionerar sig mycket snyggt tillsammans på mattan och ger oss en vaggvisa som heter Say Your Prayers som är ett mycket vackert och lungt stycke med sitaren i en framträdande roll. Det är mer avskalat än den tidigare musiken vi fått höra under konserten.
2016 års upplaga av Uppsala Internationella Gitarrfestival är slut. Det har varit fyra fantastiska dagar av musik och värme och spännande möten mellan artister och artister samt artister och besökare, mellan människor överhuvudtaget.
Stefan Löfvenius (bilden) och Klaus Pontvik har varit med och lagt grunden för ytterligare en lyckad Gitarrfestival. (Foto: Morgan Jansson)
Jag vill passa på att tacka Klaus Pontvik och Stefan Löfvenius som lagt grunden till detta samt alla andra som varit involverade. Jag hinner med ett möte till innan jag går hem från festivalen. Jag träffar Agustin Luna, den argentinske gitarrspelaren vars konsert är min favorit under dessa dagar. Han blir så glad att han ger mig och Morgan (vår fotograf) varsin signerad CD med sin musik.
Jag träffar också Stefan Löfvenius på väg ut och tackar honom. Jag kan nästan skönja en tår i hans ögonvrå och jag kan också känna tomheten när jag cyklar hemåt. Jag är dock glad att tolv recensioner är klara i och med denna. Jag ser dock redan fram emot nästa års festival.
