På gitarrfestivalens andra dag, fredag klockan 18.00 i sal B, får vi uppleva en konsert med den lite egensinniga 68-åriga Adrian Legg från England.
Det sägs att det är omöjligt att kategorisera hans musik men det närmaste man kan komma är fingerstyle. Adrian Legg har många talanger. Han är bland annat en instrumentmakare och ljudtekniker.
Han har släppt många skivor men det är mötet med publiken som är det viktigaste för honom. Han spelar på en egenbyggd gitarr som nästan har formen av en sorts mandolin. Ljudet är elförstärkt och har ett lite metalliskt ljud.
Adrian Legg vrider ofta på stämskruvarna. (Foto: Morgan Jansson)
Han berättar för oss att det är första gången han besöker Uppsala och att den enda tidigare upplevelsen av staden var från en display på en gammal radio när han var liten. Scenen är bara upplyst av en liten golvlampa som lyser på Legg när han spelar och berättar sina dråpliga historier som leder fram till nästa låt han ska spela.
Det går inte att återberätta sådana mellansnack så lätt eftersom röstläge och sättet att berätta spelar en stor roll. Bland annat berättar han att han började spela gitarr för att reta sin mamma som avskydde gitarr. Han hämnades pott-träningen.
68-årige Adrian började spela gitarr för att reta mamman. (Foto: Morgan Jansson)
Adrians spelande är verkligen speciellt, han vrider ofta på stämskruvarna för att på så sätt få ett svaj i tonerna. Vid ett tillfälle använder han två capos (barréklämmor). Jag vet inte riktigt vad han får till av det eller om det bara är för att reta gitarrpuritaner.
Det är en väldig harmoni i hans spel. Om man ska ha någon invändning så är det att låtarna ofta är lite lika varandra och just därför är det så viktigt med de charmiga mellansnacken.
Adrian Legg har till och med följare som kallas Leggheads, med Grateful Deads Deadheads som förebild kan man tro. Det ät en riktigt skön, annorlunda och väldigt harmonisk konsert får vi uppleva.
