Jag känner mig verkligen ambivalent inför uppgiften att skriva denna recension. Albert Lee är ju en legendarisk artist. Han har ju spelat med många stora namn, som till exempel Emmylou Harris, Eric Clapton och The Everly Brothers. Gitarrspelet glimrar och rösten sitter som ett smäck. De andra musikerna gör vad de ska men det lyfter inte.
Gitarrfestivalens andra konsert äger rum i sal D och den som uppträder är ingen mindre än legenden Albert Lee tillsammans med ett kompetent band bestående av JT Thomas på Keyboards, Will MacGregor på bas och Jason Smith på trummor. När jag väntar i kö utanför konsertlokalen så kommer Albert Lee anspråkslöst släntrandes in i lokalen.
Albert Lee en ödmjuk legend. (Foto: Morgan Jansson)
I ena handen bär han sin gitarr och i den andra något som skulle kunna vara en kasse med vinylskivor. Han tittar lite blygt under lugg och nickar när han går förbi. Han ser väl min igenkännade blick. Genast fattar jag tycke för denna vithårige legend som verkar vara så ödmjuk. När de går upp på scenen talar Albert Lee om att han tycker att det är kul att vara tillbaks i Uppsala. Han minns till exempel en spelnings på Fredmans (som inte längre finns).
Albert Lee med band på UKKs scen. (Foto: Morgan Jansson)
Musiken som de spelar är en slags blandning av rock'n roll, rockabilly och country. Albert Lees gitarrspel är verkligen snyggt och vid några tillfällen lyfter det rejält efter hans i positiv mening plottriga "twang" solon. Han har en skön och behaglig röst och resten av bandet gör vad de ska. Kanske är det en blandning av lokalen som är modernt steril tillsammans med Albert Lees och bandets nästan för stora skicklighet och väldigt rena spel samt att de faktiskt gör massor av covers som ibland får mig att tänka på ett skickligt coverband på en Finlandsbåt.
Albert Lee och hans band är så skickliga att dom skulle nog kunna spela vad som helst. (Foto: Morgan Jansson)
Å andra sidan är Albert Lees gitarrsolon helt fantastiska så jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Albert Lee och hans band är så skickliga så de skulle nog kunna spela nästan vad som helst och det kanske är just det som gör det hela lite ointressant och förutsägbart. Jag saknar nerv och lite "skitighet". Albert Lees mellansnack skulle jag vilja höra mer av, han pratar så tyst. Han har en sådan musikhistoria att berätta om så det skulle vara en dröm att få lyssna på hans berättelser.
Någon i publken ropar Jackson Browne.."Yes, I actually went to see him three nights ago in Santa Barbara", bara en sån sak. Som extranummer hyllar Albert Lee artisten Glen Campbell som är mycket sjuk. Albert Lee spelar nu piano och berättar att Glenn Campbell var en mycket bra gitarrspelare. Hyllningen berör och är ett av de mer känslosamma stunderna under konserten.
Avslutningsvis kör de en rockabilly rökare, Tear it up. Jag känner mig lite tom för det här hade kunnat vara så bra, men något saknades. Samtidigt känner jag en väldigt stor vördnad och respekt.
Publiken verkade dock nöjda efter konserten.
