För tre år sedan skojade musikerna Andreas Hellkvist och Nicke Widén till det och sjöng "Elvis på ryska" - samma år bildades Fröken Elvis av fem kompisar från musikhögskolan, tillsammans turnerar man nu med Elvislåtar på svenska och gjorde ett stopp under torsdagen på Parksnäckan.
Jag vet inte exakt vilken gång i ordningen jag ser Elviskvällen på Parksnäckan med Kent Wennman Band och gästartister, man brukar veta vad man får och konseptet med Elvis i Parksnäckan har funkat sedan Wennman startade det år 2002. Den här kvällen skulle bli annorlunda på flera sätt.
Först presenterade Kent Wennman sig själv och sitt band som "förband på min egen show" till Fröken Elvis, sedan får vi höra Elvislåtar på svenska och sannerligen blev det en minnesvärd kväll den här gången också. Wennman inledde med två låtar av Chuck Berry och ursäktade sig med att Elvis egentligen var en "coverartist".
På scenen från start hade han med sig Ulf Holmberg på gitarr, Per-Åke Persson på trummor och Stefan Persson på bas, efter några låtar anslöt även Nicke Widén på steelguitar.
Stefan Persson briljerade på basen under "Rip it up". (Foto: Peter Bohlin)
Redan i samband med att bandet kom in på scenen kändes att det var upplsuppet och musikerna skrattade och skojade runt. Kylan ute bland publiken kändes mindre och känslan från scenen smittade av sig ute i bänkraderna.
Man inledde som sagt utan Nicke Widén på steelguitaren men när han anslöt blev ljudbilden komplett, ingenting kan fylla ut en ljudbild lika bra som en steelguitar och Widén är en mästare på instrumentet.
Nicke Widéns steelguitar kompletterar ljudbilden perfekt. (Foto: Peter Bohlin)
Kvällens prestation stod basisten Stefan Persson för när man framförde "Rip it up" och han spelade solo och hetsades av Kent Wennman och Ulf Holmberg till "en gång till" - musikerna på scenen är som vanligt riktigt bra och dessutom extremt samspelta efter många gig tillsammans.
Ulf Holmberg framförde givetvis sin egen "Surrender". (Foto: Peter Bohlin)
När det var dags för Polk Salad Annie plockade Nicke Widén på sig en svart Dobro som är en speciell typ av gitarr med resonanslåda delvis i metall. Han återgick dock till sin steelguitar efter Memphis Tennessee.
Vi fick givetvis också höra gitarrvirtuosen Ulf Holmbergs egenskrivna "Surrender", som avslutningsnummer spelades "Burning love" och vi hann också med att hylla Kent Wennmans dotter Iris som just den här dagen fyllde 19 år - grattis Iris.
Per-Åke Persson på trummor. (Foto: Peter Bohlin)
Kvällens huvudnummer var Fröken Elvis som kom till Uppsala med en bantad setlista på tolv låtar, förra året släppte Fröken Elvis sin debutplatta "Elvis på Svenska" och de åtta låtarna från plattan fanns med i kvällens setlista.
Jag ska erkänna att jag hade väldigt dålig koll på Fröken Elvis innan konserten. Mina funderingar gick kring tankar om varför man textsätter Elvis på svenska och hur det kan komma sig att fem kvinnliga musiker kommer på idén om att göra just detta.
Fröken Elvis sjöng Elvislåtar på svenska. (Foto: Peter Bohlin)
När de fem musikerna går in på scenen ser de lite frusna ut men direkt när de börjar spela stiger temperaturen och det första som jag slås av är att de här musikerna älskar verkligen att stå på scenen och göra sin grej.
Ganska snabbt konstaterar jag att de är kompetenta musiker, något som bekräftas av att man skiftar instrument med varandra under giget.
Lisa Bodelius började med trombon, men bytte sedan till ståbas. (Foto: Peter Bohlin)
I mina noteringar läser jag ordet "finstämt" och syftar till den tredje låten på framförandet "Jag glömmer aldrig dig" (Always on my mind) där Josefine Berge på gitarr inleder tillsammans med Camilla Fritzén på sång och resten av bandet fyller på med stämsång och vi bjuds även på ett trombonsolo av Lisa Bodelius, mycket vackert.
Josefine Berge på gitarr. (Foto: Peter Bohlin)
När "I betongen" (In the Getto) framförs ryser jag av välbehag, det är så vackert framfört men det är en mörk och dyster översättning som till och med är mörkare än originalet "In The Getto" - en låt om mångas verklighet i betongen.
Även om det kanske inte var kvällens höjdpunkt så var framförandet av "Blue Moon" speciell, med Elvis Presleys röst i högtalarna körade man på svenska "Gråt inte, du kommer alltid finnas kvar" det kändes som en kärleksförklaring till "The King"
Maria Olsson på trummor. (Foto: Peter Bohlin)
I ett av mellansnacken tog Maria Olsson upp ämnet "tjejband" - visst är det konstigt att när ett gäng tjejer sjunger tillsammans så är det ett "tjejband" men när killar gör samma sak så är det bara ett "band", en reflektion som jag själv aldrig tänkte på, men som fick mig att hålla tungan i styr i den efterföljande intervjun som jag gjorde med bland annat Maria Olsson.
Camilla Fritzén frontar Fröken Elvis med sång, här i "Psykopat" (Foto: Peter Bohlin)
Jag gillar när man överraskas av musikerna, på ett eller annat sätt men var inte beredd på att de fem musikerna under spelningen skulle byta instrument med varandra. Jag kan omöjligt återge alla platsbyten som skedde på scenen eftersom jag inte var med på noterna.
När spelningen inleddes presenterades bandmedlemmarna på sitt huvudinstrument enligt följande:
Camilla Fritzén sång, Lisa Bodelius trombon, Sanna Andersson bas, Maria Olsson trummor och Josefine Berge gitarr.
Sanna Andersson på bas. (Foto: Peter Bohlin)
Som avslutningslåt spelades "Psykopat" (Devil in Disgiuse) där Camilla Fritzén tar upp en slips som får symbolisera den manliga drömmen som sprack sedan denne kysste en annan ömt..."Du går som en ängel, ser ut som en ängel, ler som en ängel men jag ser klart - du är en jävla psykopat" sjunger Fritzén.
Fröken Elvis tar emot publikens ovationer. (Foto: Peter Bohlin)
Fröken Elvis på svenska gjorde mig glatt överraskad, bandet är riktigt tajta och gör sin grej och det känns som att man tar Elvis på allvar. Deras tolkningar av "Kungen" känns fräscht och arrangemangen är väl genomtänkta, spelglädjen och interaktionen med publiken är blandat med både fyndiga men också allvarliga underttoner och skämt.
Kent Wennman med band och Fröken Elvis. (Foto: Peter Bohlin)
Som avslutning på årets Elviskväll kommer Kent Wennman med band in på scenen och de två sista låtarna framförs gemensamt med Fröken Elvis, först "Om du bar mina skor" (Walk a mile in My Shoes) och till sist i gemensam sång med publiken "Cant help falling in love" endast ackompanjerad av Ulf Holmbergs gitarr.
Kent Wennman tackar publiken för en härlig kväll. (Foto: Peter Bohlin)
En bra kväll på Parksnäckan, en bra Elviskväll. Nu återstår bara tre spelningar innan Parksnäckans säsong 2016 är över och det är inte dåligt att kunna presentera Lisa Nilsson ikväll fredag, Weeping Willows på lördag och Jerry Williams på söndag.
