The Waterboys med Mike Scott i spetsen gjorde på lördagskvällen en fulländad spelning på borggården till orangeriet i Botaniska trädgården. Rockmusik kan inte bli så mycket bättre.
Det har hänt att jag haft höga förväntningar på något band som jag tidigare sett och sedan blivit ganska besviken då jag sett dem igen. Det är nästan fem år sedan jag såg Waterboys på Katalin, en konsert som jag betygsätter som en av de tio bästa jag sett. Mina förväntningar var alltså skyhöga inför att få se the Waterboys igen.
Jonas Curling från Welcome Uppsala. (Foto: Morgan Jansson)
Förväntningarna uppfylldes med råge. Vilken konsert detta kom att bli. För det första visade sig borggården till orangeriet i Botaniska trädgården vara ett perfekt ställe för en konsert. Intimt, lagom stort och inramat av vackra byggnader. För det andra så hade Mike Scott med sig ett mycket kompetent rockband som verkligen vet hur man rockar.
Waterboys på scenen i Botaniska Backstage. (Foto: Morgan Jansson)
Waterboys har haft inte mindre än 73 tidigare medlemmar men för kvällen bestod bandet, förutom av Mike Scott som är själva kärnan i bandet på sång, gitarr och piano, utav Steve Wickham på fiol (han har också varit med länge 1985-90 samt 2000-nutid). Ralph Salmins på trummor, Brother Paul på keyboards, Zach Ernst på gitarr samt David Hood ordinarie basist som inte var med på kvällens spelning, han var ersatt av en irländsk basist som heter Neil Mahoney.
Zach Ernst på gitarr. (Foto: Morgan Jansson)
Jonas Curling från Welcome Uppsala hälsade oss välkomna till den första konserten som hålls på denna nya scen. Från öppningslåten "Still a freak" från senaste albumet "Modern Blues" (som var ett av de bättre albumen som släpptes 2015) så är det öppna spjäll som gäller och musiken brinner så att det sprakar. De fortsätter i samma rasande tempo med "Medecine Bow" från 1985. Det är ett hundraprocentigt ös (tänk er Rolling Stones, eller Bruce Springsteen i högform).
Efter några låtar sätter sig Mike Scott vid pianot och drar ner tempot. Han gör (med flit) en haltande inledning sen hamrar han igång "A girl called Johnny" sedan är det fullt ös igen. Det är vansinnigt bra, jag blir så berörd över musikens kraft att tårar rinner ner för kinderna. Att jag är så lyckligt lottat att jag är en av de som får uppleva detta. Rockmusik kan ta mig tusan inte bli bättre!
Välfyllt i Botaniskas innergård. (Foto: Morgan Jansson)
I en duell med Steve Wickham på elfiol och Mike Scott på taggtråds-elgitarr i bästa Neil Young stil med det övriga bandet pumpande i bakgrunden slår detta mig. Om ni tänker er att vi blandar ner all rockmusik i en stor gryta och kryddar med stark och het chili, då får ni en riktigt Waterboys gryta, det är vad vi bjuds på ikväll.
Sångaren Mike Scott. (Foto: Morgan Jansson)
Keyboard-spelaren Brother Paul ser ut som hämtad ur 70-talet med högt hårfäste, långt blont stripigt hår och en svart kavaj med smala vita streck. Han spelar med en frenesi på sina keyboards, härligt att se. Bandet uppvisar överhuvudtaget en enorm spelglädje och samspel. De tappar aldrig tempo. De gör en frenetiskt rockande version av "Roll over Beethoven".
Brother Paul på keyboard. (Foto: Morgan Jansson)
I den irländska jig-liknande låten Raggle Taggle Gypsy är det bara Steve Wickham och Mike Scott på scenen och de gör det så bra. När Mike Scott sedan inleder "Don't Bang the Drum" ensam på piano så är det faktiskt lika bra som när hela bandet öser på. "The Whole of the Moon" spelas i ett skön soulaktig version med ett snyggt gitarr-riff av Zach Ernst. Mellansnacket är i princip obefintligt. Mike Scott tackar mellan låtarna, och presenterar de andra musikerna, that´s it.
Steve Wickham på fiol har varit med länge i Waterboys. (Foto: Morgan Jansson)
Mike Scott utbrister "Are you ready Brother Paul?" Och det är han, när de kör igång med Fishermans Blues. Steve Wickham dansar runt med fiolen. lyckan är fullständig känns det som, men sen tar det ordinarie setet slut. Bandet klappas in av en mycket entusiastisk publik. Som extranummer bjuder de oss på en helt magisk version av Prince låt Purple Rain.
Tårarna rinner nedför min kind igen, dels för att det är så enormt bra och dels för att världen förlorat en sådan enastående artist som Prince. Både Prince och Mike Scott föddes 1958 (en viss skribent också).
Lyckoruset efter en enastående konsert som denna kommer att sitta i länge och jag är faktiskt glad att det är några veckor tills jag ska gå på nästa konsert, så att jag hinner njuta extra länge av denna upplevelse
